Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förebåd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR
FÖR
FÖREBÅD, se Förebud.
FÖREBÅDA, v. a. i. Se Bebåda, 3. Detta
f-r intet godt. — Förebådande, n. 4.
FÖREBÄRA, v. a. 3. (böjes som Bära) Se
Får e gifva.
FÖREBÄRANDE, n. 4. Se Föregifvande
(begge bem.).
FÖREDRAG, n. 3. 1) Det sätt, hvarpå ett
lal, antingen eget eller annans, utföres med röst
och åtbörder. Innefattar således både
Deklamation och Mimik. Talarens f. var ganska
lyc-kadt. Hans f. var något otydligt. — Syn.
Utförssält. — 2) Hvad som af en medlem i ett
samfund uti ett förberedt tal meddelas. Hålla
ell f. i Bildningscirkeln. — 3) Sätt att utföra
ett tonstycke medelst sångstämman eller ett
instrument. Sångerskans, virtuosens f. var
ganska själfullt. — Syn. Utförande, Exekution.
FÖREDRAGA, v. a. 3. (böjes som Draga)
4) Gifva företräde. F. någon framför en annan.
F. vin framför vatten. Blifva någon f-gen.
Jag f-ger, all stanna qvar här, vill hellre
stanna <8ec. — 2) Utföra ett tal, ett tonstycke.
Har afseende på sättet, huru detta sker (jfr.
föredrag, 4 o. 3). I denna bem. säges vanligare:
Utföra, (för musikstycken äfv.) Exeqvera. — 3)
Uppläsa (tal, afhandling, berättelse) i ett sällskap.
Jfr. Föredrag. 2. Hr N. f-drog en afhandling
om nyttan af bad. — 4)1 embetsverk, kollegium
o. s. v. redogöra för en sak, som der skall afgöras.
FÖREDRAGANDE, n. 4. Handlingen, då
man föredrager; händelsen, omständigheten, att
någon eller något föredrages (se Föredraga, alla
bem.). — Part. akt. Som föredrager. — S. m.
Den, som i embetsverk, kollegium o. s. v.
framställer, redogör för en sak, som der skall afgöras.
Hvem är f. i mål el? Hr Z.
FÖREDRAGNING, f. 2. 1) Framställning,
redogörande i embetsverk, kollegium o. s. v. för en
sak, som der skall afgöras. — 2) Sättet, huru
detta sker. Hans f. var någol otydlig.
FÖREDRAGNINGSLISTA, f. 4. Lista,
innehållande förteckning på mål, som skola föredragas
(bem. 5).
FÖREDRAGNINGSSÄTT, n. 5. Det sätt,
hvarpå ett mål föredrages (bem. 3).
FÖREFALLA, v. n. 3. (böjes som Falla) 4)
Hända, ske; inträffa. Ingenting märkvärdigt
har under tiden f-llil. Emellertid f-föll en
händelse, som .... Del f-ller ofta, all ... .
— Syn. Se Hända. — 2) Säges om hvad som
framställer sig till företagande, utförande,
verkställande, o. s. v. Göra allt hvad som f-ller.
Allt som det f-ller, allt efter omständigheterna.
— 3) Synas, tyckas. Det f-föll mig
besynnerligi, all han icke kom. Saken f-ller mig
misstänkt. — Syn. Se Synas. — För e f all an de,
part. pres. Vid f. tillfälle, när tillfälle yppar sig.
inträffar. Efter f. omständigheter, allt som det
fogar sig.
FÖREFINNA, v. a. 3. (böjes som Finna)
Finna, anträffa. I händelse du skulle f. något, som
ger anledning till misstankar. — V. d. Se
Finnas, v. d. (bem. 2). Här f-nnes intet skäl
för det antagandet, all ... . — Ordet nytt,
bildadt efter tyskan, nyttjadl endast i skriftspråket.
FÖREGIFVA, v. n. 3. (böjes som Gifva)
Fal-skeligen anföra något som skäl, ursäkt. Som
skäl, hvarföre han ej kunde komma, f-gaf han
sjukdom. Hon f-gaf, all hon ville besöka sin
mor, men rätta skälet var, att hon ville gå
på dans. Han f-gaf, all han icke hade fåll
541
mill bref. — Syn. Förebära, Förevända. — Part,
pass. F-fven brukas ofta adjektivt, t. ex.: Det
var blott ett f-el skäl. En f. sjukdom. En f.
tronpretendent. — Syn. Förment. Falsk.
FÖREGIFVANDE, n. 4. 4) Handlingen, då
man föregifver; händelsen, omständigheten, att
något föregifves. Under f. af ell. att . . . . —
2) Hvad som föregifves. Detta var blott ell f.
af honom. — Syn. Förebärande, Förevändning,
Undflykt, Svepskäl.
FÖREGÅ, v. a. 2. (böjes som Gå) 4) Gå
framför någon. Honom f-gick en beljenl, som
uppslog dörrarna för de kommande. — Syn.
Företräda. — 2) (i fråga om lid) a) Vara någons
företrädare i embete, syssla, befallning, uppdrag,
arbete, o. s. v. Vår Frälsare f-gicks af
Johannes, Luther af Huss. (Fig.) F. någon med
godt exempel, gifva någon exempel till efterföljd.
— Syn. Företräda. — b) Förut förflyta. En lid
af allmän fred f-gick den förskräckliga
franska revolutionen. — Syn. Förelöpa. — 3) Vara
före (i afseende på ordningsföljden). Inledningen,
som f-r sjelfva boken. — Syn. Förelöpa. —
V. n. Hända, förefalla. Hvad har här f-ll?
Der f-r mycket, hvarom man aldrig får
kännedom. — Syn. Se Bända. — Föregående:
4) part. pres. Som går, förflyter, förefaller,
inträffar, lemnas, gifves förut. Brukas ofla nästan
adjektivt, t. ex.: F. öfning. Ulan f. anhållan.
F. omständigheter. En f. kurs i rällsläran. —
2) S. n. a) (föga brukl.) Händelsen, alt någon
föregår (bem. 4 o. 2, a). — b) F-n, föregående
lefnad, uppförande, tjenstemannabana, o. s. v.
Har nyligen börjat införas i politiska skrifter och
tidningsstil, för att uttrycka det främmande:
An-lecedenlia. — För egå ngen, part. pret. Som
föregått. Efter f. ransakning, sedan förut
ran-sakning hållits.
FÖREGÅNGARE, m. 3. En, som före någon
innehaft tjensl, syssla, befattning, uppdrag, varit
sysselsatt med ett arbete, förehafvit något.
Linnes, Berzelii f. — Syn. Företrädare, Förelöpare.
FÖREHAFVA, v. a. 2. (böjes som. Hafva)
Sysselsätta sig med. F. ell mål, en fråga. F.
en slämpling. F. ett stort arbete. Saken
f-ha-des i gar. — Någon gång säges äfv. Hafva före.
FÖREHAFVANDE, n. 4. Det, som man
fö-rehafver. Jag önskar dig lycka i alla dina f-n.
Afstå från ett f. — Syn. Se Företag.
FÖREHÅLLA, v. a. 3. (böjes sorn Hålla) 4)
(egentl., mindre brukl.) Framhålla något för ens
ögon. — 2) (fig.) a) Förestalla (bem. 7), göra
föreställningar i afseende på något. Han f-höll
honom del olämpliga af ell sådant förslag och
bad honom afsla derifrån. — b) Förebrå. F.
någon dess ovärdiga uppförande. — Syn. Se
Förebrå. — För c hål la n de, n. 4.
FÖR EK ALLA, v. a. 4. Kalla någon att på
utsatt lid infinna sig inför laga myndighet. F.
någon att höras som vittne. — Syn. Kalla,
Stämma. Instämma. — Förekallande, n. 4.
FÖREKASTA, v. a. 4. Se Förebrå, Tillvita.
F. någon ell fel. — Föreka slan de, n. 4.
FÖREKOMMA, v. a. 3. (böjes som Komma)
Egentl.: Komma före någon till ell ställe.
Brukas icke i denna bem., ulan endast fig. 4)
Hindra någon, innan han hinner uppnå sill mål.
fullborda, verkställa en sak, och göra det orn inlet.
F. fienden, dess planer. Han har f-mmit mig
här uti. — Syn. Se Hindra. — 2) F. ens
önskningar, uppfylla dem, innan de ännu blifvit
yttrade. I samma mening säges: F. hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
