- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
567

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förrättande ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖR

FÖR

557

Väl f. sin tjenst, sin syssla. F. Ijensten för
en annan. F. gudsljensl. Hafva något all f.,
att verkställa, utföra, göra. — Syn. Se Göra.

FÖRRÄTTANDE, n. 4. Handlingen, då man
förrättar; händelsen, omständigheten, att något
förrättas.

FÖRRÄTTNING, f. 2. 4) Se Förrättande. —
2) Göromål. Hafva några f-ar ute i staden. —
Syn. Se Göromål. — 3) (fysiol.) Benämning på
de mångfaldiga företeelser, som antyda en
organisk kropps lifsverksamhet och skilja densamma
från en död kropp. Sådana äro:
Lifsförrältnin-gar. Djuriska (animaliska) f-r, Naturliga f-r och
Könsf-r.

FÖRSAGD, försåggd, a. 2. 4) Säges om den,
som till följe af Öfvcrraskning, häpcnhet,
förlägenhet ej vet, hvad han skall säga. Vid detta
stränga tilltal blef han alldeles f. — Syn.
Slum, Mållös. — 2) Bestört. Vid denna
oförmodade händelse blef han så f, all han ej
visste, hvad han skulle företaga sig. — Syn.
Se Förvånad. — 3) Af naturen blyg och skygg.
— Syn. Se Rädd.

FÖRSAGDHET, f. 3. 4) Försagdt (bem. 4
o. 2) sinnestillstånd. Hans f. vid delta tillfälle
var så stor, all han ej förmådde framföra ell
ord. — 2) Blyg och skygg natur.

FÖRSAKA, försaka, v. a. 4. Afstå från
njutningen af något, som man gerna skulle önska.
F. verldens alla nöjen och njutningar. F.
verlden ell. f. sig sjelf, neka sig verldens nöjen
och njutningar.

FÖRSAKANDE, n. 4. o. FÖRSAKELSE, f. 3.
Afstående från njutningen af något, som man
gerna skulle önska. Vara van vid f-r. Egen f.,
se Sjelfförsakelse.

FÖRSAMLA, försåmmla, v. a. 4. Bringa
tillsammans flera personer på ett ställe. F. folk till
skallgång, lill fiendernas fördrifvande. F.
rikets ständer. Hans löjliga utseende f-dc
myckel folk omkring honom. — Syn. Se Samla. —
F. sig, v. r. komma tillsammans. En hel hop
folk f-de sig omkring honom.

FÖRSAMLANDE, n. 4. Handlingen, då man
församlar; händelsen, omständigheten, all personer
församlas.

FÖRSAMLING, f. 2. 4) Se Församlande. —
2) Flera menniskor, som församlats på ett ställe.
Preslen välsignade f-en. Man träffade der en
talrik f. af slädens anseddasle invånare. —
3) Församlade folkombud, som rådslå öfver
offentliga angelägenheter. Lagsliflande, rådslående f.
Förekommer under denna bem. mest i
sammansättningar, såsom: Riksförsamling,
Nationalförsamling, m. fl. — Syn. Möte, Riksmöte, Riksdag,
Landldag. — 4) En inom ett visst, af regeringen
bestämdt, område boende menighet, som har
gemensamma gudaktighclsöfningar, i följe hvaraf i
kyrkligt hänseende blifvit åt densamma tillagda
vissa rättigheter och skyldigheter. Hvarje f. har
egen kyrka och egen gudsljensl. Bildar flera
sammansättningar, såsom: Lands-, Stads-,
Territorial-, Moder-, Kyrko-, Annex-, Kapell-,
Bruksförsamling, m. fl. — Syn. (på landet) Socken. —
3) (i det kyrkliga språket) Guds f., C hr i st i f.,
den kristna f-en, samteliga bekännare af kristna
läran. Den lutherska, grekiska, katolska f-en,
samteliga lutherska &c. lärans bekännare.

FÖRSAMLINGSBO, m. 3. pl. — bor. Den,
aom bor i en församling (bem. 4). — Syn. (på
landet) Sockenbo.

FÖRSAMLINGSNÄMD, m. 3. Benämning på

faltigvårdsstyrelsen i hvardera af Stockholms stads
territorial-församlingar.

FÖRSAMLINGSORT, m. 3. Ort, der flera
personer i ocb för något visst ändamål församla
sig. — I enahanda mening brukas äfven orden:
F-srum, -ssal, -sställe.

FÖRSATS, fö rsätts, m. 3. (log.) Benämning
på hvardera af de tvenne föregående satserna i
en slutledning (syllogism). Öfversals och
undersals äro båda f-er. — Syn. Premiss.

FÖRSATT, försålt, a. 4. (egcnt). part. pass.
af Försätta) Säges om en masugn, då deraf ett
på koi fattigt, hvitt lackjern och en mycket
jern-haltig slagg erhålles.

FÖRSE, försé, v. a. 2. (böjes som Se) 4) Sörja
för, att person eller sak erhåller något för
densamma behöfliga nödvändigt. Åtföljes näslan
alltid af prep. med. F. någon med penningar,
kläder. F. ell hus med möbler, en /äslning
med lifsmedel, proviant, ammunition. F. en
flicka, so Försörja. — 2) Till en sak bifoga en
annan såsom prydnad, tillbehör, till skydd, o. s. v.
F. ell spegelglas, en lafla med ram. — F.
sig, v. r. Ål sig anskaffa något, som man
bc-höfver. F. sig med penningar, pass,
rekom-mendationsbref, o. s. v. Han f-såg sig med
allt, hvad han kunde komma alt behöfva.

FÖRSE SIG, försé, v. r. 2. (böjes som Se)
4) Se oriktigt. Jag f-såg mig; del var icke
hon. — Syn. Se orätt, galet, oriktigt. — 2) (lig.
i moralisk mening) Fela. Del är lätt all f. sig.
Han råkade alt f. sig emot honom. Brukas
för denna bem. ej i imperfectum. — Syn. Se
Fela, 4. — 3) Se så mycket på ett föremål, att
dess bild för mycket sysselsätter ens inbillnings—
kraft. F. sig på en flicka, förälska sig i henne.
Om en hafvande hustru säges, att hon f-sett sig
på någon eller något, då fostret derigenom
erhåller något fel, hvarigenom det i visst afseende
liknar den person, det djur, det föremål, hvarpå
modrens ögon för mycket varit fastade, t. ex.:
Fostret har fåll ell lyte deraf, all modren f-lt
sig på en apa. — 4) F. sig lill, se Till förse sig.

FÖRSEELSE, försèellse, f. 3. Händelsen,
omständigheten, att man förser sig (bem. 2);
oupp-sålligt fel af lindrigare beskaffenhet. Del skedde
af f. Göra sig skyldig till en f. mol någon. —
Syn. Se Fel, 2.

FÖRSEENDE, förséennde, n. 4. 4)
Handlingen, hvarigenom någon eller något förses. En
fästnings f. med lifsmedel. — 2) Se Förseelse.

FÖRSEGEL, fö’rség’1, n. 3. (skepp.) Hvart
och el t af de på förresuingen och bogsprölet
befintliga segel.

FÖRSEGLA, försegla, v. a. 4. Tillsluta
medelst påtryckning af sigill. F. ell bref. F. ell
rum, qvarlålenskap, m. m.

FÖRSEGLANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom något förseglas.

FÖRSEGLING, f. 2. 4) Se Förseglande.
–2) Det, hvarmed något är försegladt. F-en på
ell bref. Bryta f-en.

FÖRSEL, fö’rs’1, m. sing. (mindre brukl.)
Förflyttning af saker eller varor ifrån ett ställe
till ett annat medelst dragare eller farkost.

FÖRSELE, fö’rséle, m. 2. pl. — selar. Den
del af en sele, som har sitt läge vid halsen och
bringan.

FÖRSIGGÅ, fö’rsiggå*. v. n. 2. (böjes som Gå)
Ske, förrättas. Säges isynnerhet om offentliga
handlingar, ceremonier, operationer, o. s. v.
Vigseln f-gick i går. — Äfv. Gå fö r sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free