Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förvilda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR FÖR 585
FÖRVILDA, IBrvi llda, v. a. I. Göra vild. —
F-s, v. d. Blifva vild. — Säges både om
menniskor, djur och växter. Jfr. Vild.
FÖRVILLA, förvflla, v. a. 4. 4) (egentl.)
Föra vilse. Dimman f-de oss, då vi gingo
öfver isen. — Syn. Se Villa. — 2) a) (fig.) Föra
i villfarelse. Falska läror f. de okunniga. F.
ögonen på någon, göra, att han tycker sig se
annat, än han verkligen ser. — Syn. Villa,
Vilseleda, Vilseföra. — b) Sätta i förvirring, oreda,
oordning. Hans prat har alldeles f-t mig, gjort
mig förvirrad. Fruktan f-de hans tankar. —
Syn. Förvirra. — F. sig, v. r. o. F-s, r. d.
Blifva förvillad (i alla bem.). F. i sitt tal,
komma af sig,
FÖRVILLANDE, n. 4. Händelsen,
omständigheten, alt någon ell. något förvillas. — Adj. 4,
(egentl. part, akt.) Som vilseleder, förer i
villfarelse. F. läror.
FÖRVILLELSE, f. 3. 4) Afvikelse från det
rätta, föranledd deraf, att man blifvit vilseledd,
antingen af sig sjelf eller af andra. Ungdomens
f-r. — Syn. Villa, Förirring. — 2) Se
Villfarelse.
FÖRVIRRA, förvfrra, v. a. 4. Bringa i
förvirring. Delta oväntade anfall f-de fienden.
Starka drycker f. menniskan, f. förståndet,
själen, sinnet. — Syn. Förvilla, Förbrylla,
För-bistra. — Part. pass. F-d brukas stundom äfv.
adjektivt och betyder: Som är i förvirring, som
uttrycker förvirring, t. ex.: Han är alldeles f.
En f. uppsyn, min. F-de ögonkast. F-t
utseende. Framstamma en f. tacksägelse. —
Syn. (om person) Bortkommen, Bortbytt,
Bortbjuden, Oredig.
FÖRVIRRADT, adv. På ett förvirradt sätt,
med förvirring. Tala (. — Syn. Oredigt, Ulan
sammanhang.
FÖRVIRRING, f. 2. 4) Hög grad af
oordning, så att alls ingen reda finnes. Vid detta
oförmodade anfall steg f-en bland fiendens
trupper lill sin höjd. — Syn. Se Oordning. — 2)
(i andlig mening) Det mörker i begrepp, som
uppkommer af brist på ordning i föreställningen af
deras kännetecken. Råka i f.
FÖRVIS, fö’rvi’s, a. 2. Som på förhand af
vissa tecken kan sluta till, hvad som skall
hända. — Förvishet, f. 3.
FÖRVISA, förvfsa, v. a. 4. o. 2. 4) a)
Förbjuda någon att qvarstanna på den ort, der
han vistas. F. någon ifrån hofvel, ifrån
akademien. F. någon ur landet. Man säger äfv.
om furstliga personer: F. någon ifrån sin
person. — b) Säges om en rcgent ell. regering, som
till straff, tecken af onåd, eller för alt göra sig af
med en misstänkt person, anvisar honom någon
viss, vanligtvis afiägsen bostad. Furst Dolgorucki
blef f-st lill Siberien. Napoleon blef f-sl lill
Elba. — 2) Sägcs i utsträckt mening, om en
enskilt, som låter någon sig tillhörig person bo på
annan, ensligare ort, för att vara befriad ifrån
dess sällskap. Han har f-sat sin hustru lill
landet. — 3) (fig.) a) Sätta, ställa, föra undan
vissa saker, som man icke mera brukar eller
sätter värde på, till aflägsnare ställen. Man har
f-sal det gamla, ruskiga porträttet till
skräprummet. — b) (i allmänhet) Aflägsna till annan
ort. Dessa fördomar äro nu f-de lill den
aflägsnare landsorten, träffas endast der. — 4)
(jur.) a) Gifva rättsökande anvisning att vända sig
till annan rätt, annat embetsvcrk. Han blef af
kämnersrällen f-sl lill hofrällen. — Syn.
Hän
visa. — b) F. en sak, ett mål, gifva anvisning,
att det bör upptagas af någon viss uppgiften rätt
eller embetsmyndigbet. Målet blef ifrån polisen
f-sl lill vederbörlig domstol.
FÖRVISANDE, n. 4. Handlingen, då man
förvisar; händelsen, omständigheten, då någon ell.
något förvisas.
FÖRVISNING, f. 2. 4) Se Förvisande. —
2) Den tid, hvarunder någon är eller varit
förvisad. Under sin f. i Siberien lärde han sig
kalmuckiska. — Ss. F-sorl, -sslraff, -slid.
FÖRVISSA, förvfssa, v. a. 4. Göra viss,
skaffa visshet om något. Jag tvifiade på saken,
men han har f-t mig om uppgiftens
tillförlitlighet. — Syn. öftertyga. — F. sig, v.r. Skaffa
sig visshet. F. sig om en sak. — Part. pass.
F-d brukas nästan adjektivt, i bcm. af: Viss,
säker, t. ex.: Jag ber er vara f-d om min
erkänsla.
FÖRVISSANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom någon förvissas.
FÖRVISSNA, fÖrvi’ssna, v. n. 4. 4) (om växter)
Helt och hållet vissna. — 2) (om kroppslcmmar)
Förtorka och mista styrka genom brist på
lifs-saftcr. — Förvissnande, n. 4. o.
Förvissning, f. 2.
FÖRVISSO, förvfsso, adv. Fullkomligt visst,
helt visst. Det är f. sant. — Ordet börjar
föråldras, men brukas ännu i biblisk, kyrklig och
skämtsam stil.
FÖRVITTRA, v. n. 4. (kem.) Säges om
mineralier, som genom yltre luftens inverkan
småningom oxideras (syrsättas) ifrån ylan inåt och
sönderfalla.
FÖRVITTRING, f. 2. (kcm.) Den naturens
verkning, då ett mineral förvittrar.
FÖRVRIDA, förvrfda, v. a. 3. (böjes som
Vrida) 4) Vrida något så, att det kommer ur sitt
rätta läge, blir förderfvadl, o. s. v. I denna
ordets egentliga bem. föga brukligt. — 2) (Gg.) F.
meningen af ell ord, med afsigt gifva det annan
mening än den rätta. Man säger likaledes: F.
lagen, f. lagens mening, f. ens ord, o. s. v. —
Syn. Förvränga, Förvända, Bortvända. —
Förvridande, n. 4. o. Förvridning, f. 2.
FÖRVRÄNGA, förvrännga, v. a. 2. F. ett
ord, af okunnighet så förändra del till uttal och
rallskrifning, att det blir alldeles oigenkänneligt.
F. meningen af ell ord, lagens mening, o. s.
v., se Förvrida, 2. — Förvr än gande, n. 4.
o. Förvrängning, f. 2.
FÖRVUNNEN, förvännänn, a. 2. neutr. — et.
(egentl. part. pass, af obrukliga verbet Förvinna)
Genom laga bevis och vittnen öfterbevisad. F.
lill ell brott.
FÖRVÅG, fö’rvå’g, m. 2. Den del af
underredet på en vagn, hvarvid draglinorna äro fästade.
FÖRVÅLLA, förvalla, v. a. 4. Vara skulden
till något. — Brukas mindre än Vålla. — Syn.
Se Orsaka.
FÖRVÅLLANDE, n. 4. Förhållandet,
omständigheten, att man är skulden till någol. Det
har skelt genom, utan hans f. — Brukas i
dagligt tal mer än Vållande, hvilket deremol mera
förekommer i rättegångsstil.
FÖRVÅNA, förvå na, v. a. o. impers. 4. Sätta
i förvåning (se d. o.). Han f-de alla med sin
konst. Denna omständighet f-r mig på del
högsta. Del f-r mig, all man kan begära
någol sådant. — Syn. Förundra, öfvcrraska. — F.
sig, v. r. o. F-s, v. d. Blifva förvånad. Jag
f-s Öfver, alt han kan säga så. Alla f-de sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
