Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förvånande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
FÖR
FOR
öfver hans medgörlighet. — Syn. Förundra sig,
Häpna, Blifva bestört, öfverraskad. — Part. pass.
F-d brukas nästan adjektivt. Jag är helt f.
öfver hans uppförande. — Syn. Förundrad,
Be-stört, Öfverraskad, Häpen, Försagd.
FÖRVÅNANDE, a. 1. (egentl. part, akt.)
Egnad att väcka förvåning. En f. skicklighet,
lärdom, färdighet. — Syn. Se Stor. — Nyttjas äfv.
stundom adverbialt, t. ex.: F. stor.
FÖRVÅNING, f. 2. Hög grad af förundran.
Sätta i f., göra, att någon blir på det högsta
förundrad. Falla i f. öfver något. Det väckte
min f., all . . . . Till min slora f. uleblef
han. — Syn. öfverraskning, Bestörtning,
Förundran.
FÖRVÄG, fö’rva g, m. sing. Brukas endast i
advcrbiala uttrycket I f., som betyder: Före,
förut, på förhand, t. ex.: Komma någon i f.,
komma före någon (när det är fråga om att få,
vinna, utverka <3ec. något). Gå någon i f., göra
något före en annan (i samma afsigt), t. ex.: Jag
hade ämnat köpa smöret af bonden, men en
månglerska gick mig i f. Arbeta i f., så att
man har något på förhand undangjordt. Betala
i f., innan arbetet börjas eller lemnas färdigt;
äfv. innan en vara levereras; äfv. innan man
tillträder en lägenhet, börjar spisa på ett värdshus,
o. s. v. Jag gläder mig i f. derål. Jag får i
f. erinra, all ... . Få, erhålla någol i f.
1 f. betänka sig på något. Ulan alla i f. lagda
hinder. — Uti egentlig mening brukas ordet i
uttrycket: Ställa sjg i f. för någon, på ett ställe,
der någon skall gå, färdas fram.
FÖRVÄGEN, förva g’n, a. 2. neutr. — el. Se
Oförvägen.
FÖRVÄGRA, fÖrvä’gra, v. a. 4. Förbjuda,
förhindra en att göra något. Det kan ingen f.
honom alt bo, hvar han vill. — Syn. Se
Förbjuda. — Förvägrande, n. 4.
FÖR VÄLL A, förvä’lla, v. a. 2. (af Välla) Låta
något koka helt lindrigt, för att sedan bättre
kunna förvara det.— Förvällande, n. 4. o.
För-vällning, f. 2.
FÖRVÄND, förvä’nnd, a. 2. (egentl. part. pass.
af Förvända) 4) Alldeles oriktig. En f. metod.
F. uppfostran. F-a begrepp. — Syn. Se
Oriktig. — 2) I hög grad oskicklig. Eli f-t beteende.
F-l säll att gå till våga. — Syn. Se Oskicklig.
— 3) Benägen till det onda. Menniskans f-a
natur. — Syn. Se Ond.
FÖRVÄNDA, förvä nnda, v. a. 2. 4) (egentl.,
föga brukl.) Vända åt orätt led, vända orätt. —
2) (fig.) F. ens ord, se För ty da. F. sin röst,
gifva den annan ton, än den verkligen har. F.
sin stil, förändra den, så att den icke må
igenkännas. F. synen på någon, göra, att han
tycker sig se något helt annat, än det han
verkligen ser.
FÖRVÄNDANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom något förvändes.
FÖRVÄNDHET, f. 3. Egenskapen att vara
förvänd. — Nytt ord; brukas mest i moralisk
mening.
FÖRVÄNDNING, f. 2. Se Förvändande.
FÖRVÄNDT, adv. Alldeles på orätt sätt, tvärt
emot det rätta. Taga, falla någonting f. Bära
sig f. ål. Göra allting f. — Syn. Se Oskickligt.
FÖRVÄNTA, förvAnnta, y. a. 4. 4) Vänta,
att någon kommer eller att något inträffar. Man
f-r honom lill släden nästa vecka. Man f-r
nu ändlligen slut på del långvariga kriget.
Jag f-r mig att få höra någol obehagligt. —
2) Hoppas, göra anspråk på. Jag f-r mig del
af din godhet. Han kan med skäl f. sig en
belöning för sin uppfinning. — Syn. (för begge
bem.) Se Vänta.
FÖRVÄNTAN, f. sing. indef. Förhållandet,
omständigheten, att någon eller något förväntas.
Hans f. på belöning har slagit fel. Adverbialt
säges ofta: I f. på, förväntande, t. ex.: I f. på
ofördröjligl svar, tecknar en ödmjuk tjenare.
— Syn. Se Väntan.
FÖRVÄNTNING, f. 2. Se Förväntan.
FÖRVÄRF, fÖrvä’rrv, n. sing. indef. 4) Se
Förvärfvande. — 2) Sätt att förvärfva. — 5)
Hvad man förvärfvar eller förvärfvat. — Nytt
ord; brukas i skriftspråket lemligen allmänt, helst
i administrativ, statsekonomisk ell. vetenskaplig stil.
FÖRVÄRFNING, förva rrvninng, f. 2. (mindre
brukl.) Se Förvärfvande.
o FÖRVÄRFNINGSSÄTT, n. 3. Del sätt,
hvarpå något förvärfvas. — Syn. Förvärf.
FÖRVÄRFSKÄLLA, förvä‘rrvstjä’lla, f. 4. (fig.)
Det, sorn lernnar tillfälle att förvärfva. Sjöfart
och handel äro goda f-llor.
FÖRVÄRFVA, förvärrva, v. a. 4. o. 2. 4)
Genom arbete, närings idkande, köp, byte, o. s. v.
blifva ägare af en sak. Han har genom arbete
och hushållning f-t sig en stor egendom. F.
sig laglig rätt lill någol. — Motsats: Ärfva
(ärfd och förvärfd egendom). — Syn. Förtjena,
Vinna. — 2) (fig.) Förskaffa sig, vinna. Säges
om allt, sorn kan räknas lill förmåner, verkliga
fördelar. F. ära, anseende, kunskaper,
insig-ter. Han har f-l sig många vänner. F. sig
en persons ynnesl, bevågenhet, välvilja. F. sig
anspråk på ens erkänsla. Denna egenskap
har f-l honom allmän aklning. Detta f-de
honom allas lillgifvenhel. — Syn. Förskaffa sig,
Skaffa sig. Tillvinna sig, Vinna.
FÖRVÄRFVANDE, n. 4. Handlirigen eller
bemödandet, hvarigenom någol förvärfvas.
FÖRVÄRFVARÉ, m. 3. (föga brukl.) Den,
som förvärfvar eller förvärfl någol.
FÖRVÄRRA, förvä’rra, v. a. 4. Göra värre.
Delta är blott all f. del onda. — F. sig, v. r.
o. F-s, v. d. Blifva värre, sämre. Den sjukes
tillstånd f-r sig, f-s med hvar dag. Den sjuke
f-s allt mer. — Syn. Försärnras.
FÖRVÄRRING, f. 2. Förhållandet,
omständigheten, att någon eller något förvärras. — Syn.
Försämring.
FÖRVÄXA, förvä’cksa, v. n. 2. o. 3. (böjes
som Växa) Under växandet få onaturlig bildning.
I allmänhet säges dock hellre: Blifva f-xt. —
F. sig, v. r. Växa alltför fort, så alt lifskraflen
deraf lider. Säges om både menniskor, djur och
växter. — Förväxande, n. 4.
FÖRVÄXT, a. 4. (egentl. part. pret. af
Förväxa) 4) Som i växten fått onaturlig bildning.
Ryggraden är f. på honom. En f. ryggrad.
— 2) Som vuxit allt för fort, så att lifskrafteo
deraf för mycket medtagits.
FÖRVÄXLA, m. fl., se Förvexla, äcc.
FÖRYNGRA, föry’nngra, v. a. 4. Gifva ny
kraft och helsa, så att man blir liksom ung på
nytt. Glädjen öfver all se sina barn lyckliga
har f-l honom. Kan äfv. sägas i figurlig mening,
t. ex.: En slor man förmår någon gång att f.
ett samhälle.
FÖRYNGRANDE, n. 4. Förhållandet,
omständigheten. att någon föryngras.
FÖRYNGRING, f. 2. 4) Se Föryngrande. —
2) Föryngradl tillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
