Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hetsighet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
HET
HIM
till vrede. Han är mycket h. EU h-t hufvud,
temperament. — Syn. Se Häftig.
HETSIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
hetsig.
HETSIGT, adv. Med hetta, vrede; häftigt,
ifrigt.
HETSHUND, m. 2. Hund, dresserad till
hetsjagt.
HETSJAGT, f. 3. Jagt på villebråd, till häst,
ined vindlhundar, stöfvare, m. fl.
HETSNING, f. 2. Handlingen, då man hetsar
(både egentl. o. fig.).
HETT, adv. 1) Så varmt, att del kännes
plågsamt, besvärligt. Solen baddar h. Det käns
h. i dag. Sd h. skiner solen på Nilvågen ner.
— 2) (fig.) a) Med hetta, vrede. Tag icke saken
så h. — b) Häftigt, ifrigt. Taga h. uti med
någol. I den bataljen gick det h. Ull, var
striden ganska skarp.
HETTA, f. sing. 4) Så hög grad af värme,
att den käns plågsam för kroppen. H-n i en
ugn, ett starkt uppeldadl rum. H-n i luften
på en varm sommardag. Har
sammansättningen Feberhetta. — 2) (uti inskränkt mening) Stark
värme i luften, förorsakad af solen. Del är slark
h. i dag. Gå ej ut i h-n. — Syn. Solhetta.
— 3) (fig.) a) Vrede. I h-n slog han honom.
I förslå h-n förmådde han ej få fram ell enda
ord. — Syn. Se Vrede. — b) Häftighet; ifver.
1 stridens, Irä/fningens h. Försvara sin
mening med h. — Bildar sammansättningen
Ung-domshetta.
HETTA, v. a. 4. Göra het. Brukas föga.
Man säger vanligen Upphetta. — V. n. 4)
Förorsaka hetta. Vin, kryddor, som h. — 2) Gifva
stark värme från sig. Kakelugnen h-r starkt.
Man säger äfv. i samma mening H. frå’n sig. —
Hettande, n. 4.
HETTBLEMMA. f. 4. Blemma, som af hetta
slår upp på huden.
HETVÄGG, m. sing. 4) Uppkokt mjölk med
runda hvetesimlor, fyllda med mandelmassa, som
efler gammalt bruk ätes på fellisdagen. — 2)
Undfägnad med fastlagsriset på
fettisdags-mor-goncn.
A nm. Ordet kommer af del tyska Heitsweck,
helt bröd, af hent, hel, och Weck, elt slags
viggformigt hvetebröd.
HEXA, hä’xa, v. n. 4. Se Trolla. —
Beæan-de, s. n. 4. [Häxa.]
HEXA, f. 4. 4) Se Trollkäring. — 2) (fig.
fam.) Elak käring. [Häxa.]
Anm. thxa betydde ursprungligen: klok qvinna.
HEXAEDER, bexaéd’r, m. 2. pl. — édrar.
(geom.) Solid figur, som inncslutes af sex lika stora
qvadrater. Detsamma som Kub.
HEXAGON, hexagån, m. 3. (geom.) Sexhörnig
figur.
HEXAMETER, hcxåmcFr, m. 2. pl. — metrar.
(pYos.) Sexfolad vers.
HEXANDRIA, hexanndri’a, f. sing. Sjette
klassen af Linnés växtsystem, innefattande växter
ined sex ståndare.
HEXANDRIST, hexanndrfsal, f. 3. Växt,
tillhörande klassen Hexandria.
HEXERI. n. 3. Se Trolleri. [Häxeri.]
HEXMAKARE, HEXMÄSTARE, m. 5. Se
Trollkarl. [Häx—.1
HEXÖRT, ha xö i rt, f. 3. Örlslägtet Circsa.
[Häx -.]
HICKA, v. n. 4. Säges om ell slags
ofrivillig, konvulsivisk rörelse i cn menniskas andnings-
verktyg, utgående hufvudsakligen ifrån
mellangärdet och bestående i en tätt upprepad,
krampaktig sammandragning af detta, hvarigenom
magen tryckes nedåt, matstrupen äfven neddrages,
hela underlifvet skakas, och en slark inandning
följer.
HICKA, f. 4. Det slags ofrivilliga rörelse i
kroppen, som en menniska erfar, då hon hickar.
Jfr. Hicka, v. Hafva h. Plågas, besväras af h.
HICKNING, f. 2. 4) Se Hicka, f. — 2)
Hvarje särskilt sammandragning af mellangärdet, med
deraf följande ofrivilliga rörelse i
inandningsverk-tygcn, då man har hicka.
HIDALGO, hidållgo, m. pl. — gos. (spanskt
ord) Lägre adelsman i Spanien.
HIDE. se Ide.
HIERARKI, hierarrki’, f. 3. (från grek.)
Presl-välde. [— archi.]
HIERARKISK, a. 2. Som tillhör, utmärker,
har afseende på hierarki. [—archisk.]
H1EROGLYFER, hieråglyTr, m. 3. pl. 4)
Skriflecken, som begagnades i del fordna Egypten,
endast kända af presterna och derföre ansedda
som heliga. — 2) (i allmänhet) Sinliga bilder, som
tjena att uttrycka allmänna och abstrakta begrepp.
HIEROGLYFSKRIFT, hieråglyfsknfft, f. 3.
Skrift med hieroglyfcr, allegorisk bildskrift.
HILKA, f. 4. Elt slags solhufva, som
fruntimmer, isynnerhet barn, hvardagsvis begagna.
HILLEBARD, se Uellebård.
HILLER, hfirr, m. 2. pl. hillrar. En art af
Vcssleslägtet, 46 till 20 tum lång, illastinkande,
svart, med framskimrande gulaktig botlenull,
läppar, haka och öronkanter hvita. Mustela pulorius.
— Ss. H-fälla, -skinn.
HILSKO, hillsko, f. sing. Ört med små, hvila
blomkronor, på backar. Androsace sepienlrionalis.
IIILSTER, f. sing. Se Jolsler.
HIMALAJEKORN. - - låjekörn, n. sing. Ett
slags fyrradigt, skallöst korn, som har sitt namn
af Himalajabergen i Asien, hvarifrån del tros först
hafva kommit till Europa.
HIMLA SIG, v. r. 4. (fam.) Andäktigt eller
skenheligt lyfta ögonen emot himmelen. —
Him-lande, n. 4.
HIMLABRYrN, hi’mmlabry’n, n. 5. Se
Horisont.
III ML ABRÖD, se Bimmclsbröd.
HIMLAFÄSTE, n. 4. eller
HIMLAHVALF, n. 3. (mest i bestämd form)
Del skenbara blåa hvalf, som omsluter jorden,
och hvarpå sljcrnorna synas vara fastade. — Syn.
Firmament, Fäste, Himlarund, Blåhvalf.
HIMLA KLOT, n. 3. Se Himlakropp.
HIMLAKROPP, m. 2. Benämning på hvar
och en af de lysande kroppar, som synas på
bim-lahvalfvel.
HIMLALJUS, n. 3. Poetisk benämning på
solen, manen och stjcrnorna.
HIMLALÄRA, f. 4. Himmelsk lära.
Benämning i högre stil på kristna religionen.
HIMLAREN, hfmmlarén, a. 2. (föga brukl.)
Himmelskt ren.
HIMLARUND, m. sing. Se Himlahvalf.
HIMLARYMD, f. 3. Se Verldsrymd.
HIMLASKARA, f. 4. (poet.) Skara af
him-melens invånare, englarne.
HIMLASPIS, m. sing. De Olympiske gudarnes
spis, ambrosia. — 2) (Gg.) I högsta grad
välsmak-lig spis.
HIMMEL, himmäll, m. 2. pl. himlar. (1
bestämd form både Himmclcn, Himmeln ocb Him
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
