Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hoflif ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOF
HOFL1F, n. »ing. Se Hoflefnad.
HOFLISMARE, m. 3. Lismande bofman.
HOFLIVRÉ, n. 3. Livré, antaget för en
hof-betjening.
HOFMAN, m. 3. pl. — män. 4) (t
medeltiden) a) Person, som hade lof att bivisla och
deltaga i ett tornerspel. — b) Högre tjenare vid en
konungs hof, som hade sig till lön hemman
anslagna, hvaraf de till konungens tjenst skulle ställa
manskap. — 2) (nu) a) Hoftjenare af högre rang.
— b) Hvar och en. som vistas mycket vid hofvet.
är väl bekant med dess seder, och vet att skicka
•ig i alla förhållanden. — Ss B-na-seder,
-skick, -ton, o. s. v.
HOFMANER, håvmanér, n. Ö. Se Hofskick.
HOFMARSKALK, håvmarrschållk, rn. 2. 1)
Embetsman, som har högsta inseendet öfver
ekonomien vid elt bof. — 2) Hederstitel utan
åtföljande syssla.
HOFMIN, håvmin, m. 3. 4) Sådan min, som
boffolk vanligen antaga, när de uppvakta en
furstlig person. — 2) (Gg.) Lismande min.
HOFMÄSTARE, m. 5. 4) Person, som har
högsta uppseende öfver köksdepartemeniet vid ett
bof. — 2) Informator i högllörnäma adeliga
familjer. — S) Person, sorn har uppsigt öfver
ijen-stefolk, dagsverkare och arbetare på ett stort gods.
HOFMÄSTARINNA, f. 4. 4) Guvernant i
höglförnäma adeliga familjer. — 2) Fruntimmer,
som på elt stort gods bar högsia tillsyn Öfver
ladugarden, mjölkkammaren, smör- och
ostberedningen, m. m. Brukas i denna bem. endast i
fråga om utländska förhållanden.
HOFNARR, m. 2. (ford.) Person vid ell
furstligt hof, hvars befattning var att med puts och
lustiga infällen roa fursten och bofvet.
HOFNOTARIE. håvnotårie, m. 3. i) Person,
•om förrättar notariat-tjensten vid ett hof. — 2)
Titel, ulan åiföljande befattning.
HOFORDNING. f. 2. Se Gårdsrätt.
HOFPARTI, bå vparni, n. 3. Parti, sorn
båller med regenten och hofvet. [-parlie.]
HOFPOET, bå’vpoét, m. 3. En vid ett hof
anställd poet, hvilken det tillhör alt författa
lill-railighelspocmer vid bolTester, o. s. v.
HOFPREDIKANT, hå’vprädikånnl, m. 3. Prest,
•om tjenstgör vid en hofförsamling.
HOFPREST, m. 3. Se Hofpredikant.
HOFQVARTERMÄSTARE, m. Ö. Hoftjenare.
hvars befattning är alt på en furstes resor skaffa
qvarter åt samteliga bofpersonalen.
HOFRASP, hövråssp, m. 2. Verktyg, som af
bofslagare brukas att raspa hästhofven med.
HOFRIDDARE, m. 5. Se Brudriddare.
HOFRÅD, n. 3. o. 3. (i vissa utrikes länder)
4) En af regenten tillkallad rättslärd, som
llll-handagår rned råd i regeringsangelägenheter. —
2) Bisitlare i finans- och regeringskollegier. — 3)
Benämning på vissa högre embeisverk. — 4)
Hederstitel. som tilldelas lärda och embelsmän.
HOFRÄTT, m. 3. Högre domstol i Sverige,
som utgör en mellaninstans emellan underrätterna
och konungens högsta domstol. Assessor i h-en.
HOFRÄTTSEXAMEN, håvrätlsäxåmänn. m.
pl. — amina. Examen, som erfordras vid något
af rikets universiteter för inträde i rikets
rälle-gångsverk.
HOFRÄTTSPRED1KAN, f. sing. Indef.
Predikan, som hålles vid början af en hofrälts sessioner.
HOFRATTSRÄD, n. 3. Benämning på de högre
ämbetsmännen i an bofrätt, näst under Yica
presidenten.
ÖOF 705
HOFSAM, bdvsémm. a. 2. (af Bof, II.) 4)
(om person) dom iakttager hvad som är passande
och tillbörligt. B. i sina anspråk. — 2) Som
röjer, uttrycker hofsamhet. A/fallad i h~ma
ordalag.
HOFSAMHET, hövsammhél. f. 3. Egenskapen
all vara hofsam.
HOFSAMT, hövsémmt, adv. Med hof, på ett
hofsamt sätt. B. klaga öfver något.
HOFSEKRETERARE. hå’vsekretérare, m. 3.
4) Sekreterare vid ett hofkansli. — 2) Titel, ulan
åtföljande tjenst.
HOFSKICK. n. sing. Sällskaps- och
umgängi-skick. som är vanligt vid hof.
HOFSKÄGG, hövsjä gg. n. 3. (af Hof, I.) De
långa hårslrån, som hänga ned öfver bofven på
en häst. •
HOFSLAG, hövslåg, n. 3. Slag l marken,
som en häst gör med bofven, då han stampar
eller springer.
HOFSLAGARE. hövslågare, m. 3. Smed, bvars
särskilta yrke är alt sko hästar, beslå vagnshjul,
m. m.
HOFSLAGARSPILTA. höv––, f. 4. Se
Nödspil ta.
HOFSMED, bdvsméd, ra. 3. Se Bofslagare.
HOFSORG, hå vså rrj, f. S. 4) Sorgdrägt, som
enligt föreskrift en viss tid bäres af personalen
vid elt hof, efter en furstlig persons frånfälle. —
2) Tiden, hvarunder delta varar.
HOFSPRINGA, hövsprfnnga. f. 4. Se
Horn-klyfl.
HOFSPRÅK. n. 5. Det slags finare, artigare
sätt att lägga sina ord. som är brukligt vid bof.
HOFS1 ALLMÄSTARE, m. 3. Stallmästare,
som bar tillsyn öfver ett bofstall. Förste h., cbef
för kongl. hofstalktaten.
HOFSTAT, m. 3. Samteliga uppvaktande och
tjenandc personalen vid elt bof.
HOFSVAMP, m. 2. (af Bof, I.) En svampart
på hästhofvar. Onygena.
HOFSV1T, m. 3. Svit af boffolk.
HOFSVULST, hövsvdllst, m. S. (af Bof, I.)
Svulst vid bofven på en bäst.
HOFTAFFEL, m. 2. pl. — tafflar. Taffd,
spisning vid ett hof.
HOFTIDN1NG. f. 2. Tidning, som utgifves
på en regerande furstes befallning, eller som
huf-vudsakligen meddelar regeringshandlingar,
bofny-beter, o. d.
HOFTON, m. sing. Den umgängeston, »om
är rådande vid hof.
HOFTRAPPA, f. 4. Trappa, som för upp
till en regerande furstes rum. (Fig.) R-porna
äro hala, hoftjensten är beroende af nåden, en
bofman kan lätt falla.
HOFTRÄNG, bövirånng, eller HOFTVlNG,
bövtvå nng, n. 3. Hästsjukdom, bestående deri,
att bofven är för trång.
HOFTÅNG, hövlånng, f. 3. pl. — tänger.
Kniptång, hvarmed gamla söm urtagas ur
häst-hofven, o. s. v.
HOFUNIFORM, hå’vunifå’rrm, m. 3. Särskilt
uniform, som bäres af de högre
hoftjenste-männen.
HOFVERA, v. n. 4. (af Bof, III; fam.) Ståta.
— Betyder ursprungi.: hålla bof, och sades
fordom om brudar, samt om unghuslrur, då dessa
första helgedagen efter bröllopet togos i kyrka,
såsom då sed var, ocb dervid visade sig i all sin
prydnad. — Hofverande, n. 4. o.
Hofve-ring, f. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
