Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hörnrum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖR
HOV 753
HÖRNRUM, n. 5. Rum, beläget i hörnet af
cn byggnad.
HÖRNSIRAT, hö’rnsiråt, m. 3. Sirat, anbragt
i hörnet af en sak.
HÖRNSKÅP, n. S. HÖRNSKÄNK, m. 2. Skåp,
skänk, som har sin plats i hörnet af ett rum och
är enkom gjordt att till formen passa derefter.
HÖRNSPAR RE, m. 2. pl. — spar rar. Sparre
i hörnet af ett tak.
HÖRNSPINDEL, m. 2. pl. — spindlar. Se
Vråspindcl.
HÖRNSTEN, m. 2. 4) Stor, fast och stadig
sten, lagd i hörnet af grundvalen till en byggnad.
— 2) Sten, lagd i hörnet af något, hvad som helst,
t. ex. ett stenröse.
HÖRNSTOLPE, m. 2. pl. — stolpar. Stolpe,
som har sin plats i hörnet af vissa slags hus, t.
ex. portiker, lider, o. s. v. >
HÖRRÖR, hö’r-rö’r, n. 5. Rörformigt
verktyg till ljudets förstärkande.
HÖRSAM, bö’rsamm, a. 2. (af Höra, I, bem.
8) Lydig. H-me Ijcnare, brukas i underskrifter
på bref; äfv. (fam. o. iron.), då man vill på fint
vis låta förslå, att man icke tror mycket på en
yttrad kompliment, eller att man ej är villig att
gå in på ett framstäldt förslag, eller då man på
elt halft föraktligt och försmädligt sätt vill
besvara ett stickord, o. s. v. Man säger likaledes
H-maste tjcnare!
HÖRSAMHET, f. 3. Se Lydighet.
HÖRSAMMA, v. a. 4. Se Lyda. H. någon.
H. ens bud, tillsägelse. — Syn. Se Lyda. —
Hörsammande, n. 4.
HÖRSAMMELIG, a. 2. Se Lydig. —
Hör-sammeli gen ell. Hör samlig en, adv. Se
Hörsamt.
HÖRSAMT, adv. Se Lydigt. Brukas äfv. i
super). Hörsammast.
HÖRSEL, hö’rrs’l, m. sing. 4) Förmågan att
höra. God, fin, dålig, klen h. Hafva fel på
h-n. Han skriker så, att man kan mista h-n.
— 2) Hörselsinne.
HÖRSELBEN, hö’rrs’lbén, n. 5. (anat.)
Benämning på fyra små ben i örat, hvilka bidraga
lill ljudets fortplantning till hjernan, nämligen:
Hammaren, Städet, Stigbygeln, och Sylvii runda
ben ell. det linsformiga benet.
HÖRSELGÅNG, hö’rrs’lgå’nng, m. 2. (anat.)
Den gång eller kanal, hvarigenom ljudet ifrån yttre
örat ledes till de inre hörselverktygen.
HÖRSELLÖS, bö’rrs’llö’s, a. 2. Som saknar
hörsel.
HÖRSELNERV, m. 3. Nerv, som utgår ifrån
hjernan lill örat.
HÖRSELORGAN, hö’rrs’l-årrgån, m. o. n. 3.
Verktyg för hörselsinnet.
HÖRSELRÖR, hö’rrs’lrÖ’r, n. 5. Rörformigt
verktyg för ljudets lättare uppfångande.
HÖRSELSINNE, n. 4. Det af menniskans fem
sinnen, hvarmedelst hennes själ cmottager intryck
af ljud.
HÖRSELVERKTYG, n. 5. Se Hörselorgan.
HÖSA, se Ösa.
HÖSKALLRA, f. 4. (bot.) Se Penninggräs.
HÖSMOLK, hö’små’llk, n. 5. 4) Litel stycke
af ett höstrå. — 2) (i sing. kollektivt)
Sönder-smuladt hö.
HÖSSJA, sc Hyssja.
HÖST, ha’sst, m. 2. Den af de fyra årstiderna
som är emellan sommaren och vintern, ifrån
hösl-dagjemningen d. 24 September till
vintcrsolstån-det d. 24 December. H-en är skördens tid. I
h., nästkommande höst; äfv. nu i denna höst. I
h-as, förliden höst. (Fig.) Lifvctsh., den tid af
menniskans lefnad, som föregår ålderdomen, —
Ss. H-aklig, -dag, -lik, -marknad,
-slagt, -lid.
HÖSTA, V. a. 4. Se Skörda.
HÖSTBETE, n. 4. Bete för boskapsdjur
hösttiden.
HÖSTBLOMMA, f. 4. Blomma, som slår ut
hösttiden.
HÖSTDAGJEMNING, f. 2. Den af årets
begge dagjemningar (sc d. o.), som infaller på
hösten. .
HÖSTFEBER, m. 2. pl. — febrar. Feber,
som brukar vara gångbar höstetiden.
HÖSTFRUKT, m. 3. Frukt, som ej tål alt
förvaras Öfver vintern.
HÖSTGUDINNA, f. 4. Pomona, höstens
gudinna.
HÖSTHÖ, n. sing. Hö, som inbergas
hösttiden.
HÖSTKORN, n. sing. Sexradigt korn, som kan
utsås om hösten.
HÖSTKLOCKOR, f. 4. pl. En mångårig växt,
på sanka ängar, med stora blå blommor. Gentiana
Pneumonanlhe.
HÖSTKÖRA, v. a. 2. (åkerbr.) Köra jorden
om hösten. — Höslkörning, f. 2.
HÖSTLAM, hö’sstlåmm, n. 5. Lam, som
fö-des på hösten.
HÖSTLUFT, m. sing. Luften, sådan den är
hösttiden, d. v. s. kall, fuktig, töcknig och osund.
HÖSTLIG, a. 2. Som tillhör, har afseende
på, likhet med hösten eller med något af hvad
som karakteriserar hösten. H-a dagar. H.
himmel. H. luft.
HÖSTMÅNAD, m. 3. Benämning på
September månad.
HÖSTNAKLING, f. 2. Se Tidlösa.
RÖSTNING, f. 2. Sc Skördande, Skörd.
HÖSTPLÖJA. v. a. 2. (åkerbr.) Plöja jorden
om hösten. — Höslplöj ning, f. 2.
HÖSTPÄRON, n. 5. Päron, som ej tål att
förvaras Öfver vintern.
HÖSTSJUKDOM, m. 2. Sjukdom, som
vanligen är herrskande hösttiden.
HÖSTSMÖR, n. sing. Smör, som bcredcs
höst-tiden.
HÖSTSÄDE, n. 4. 4) Såning af säd på hösten.
— 2) Säd, utsådd på hösten.
HÖSTVATTEN, n. sing. Vatten, som
höst-tiden vid ihållande regn öfvcrsvämmar åkrar ocb
ängar.
HÖSTVÄDER, n. 5. Sådan väderlek, som
plägar vara under hösttiden.
HÖSTVÄDERLEK, m. sing. Se Höstväder.
HÖSTVÄTA, f. sing. Nederbörd under hösten.
I år få vi mycken h.
HÖTA. v. n. 2. Hota någon medelst tecken,
med hand, käpp eller på annat sätt. Höla åt
någon. (Lagt.) Höft är med ingo boll, för blotta
hotelser må ingen böta.
HÖTJUGA, f. 4. Tjuga eller trägaffel, som
begagnas vid af- och pålassning af hö, o. s. v.
HÖVÄXT, m. sing. Se Gräsväxt. H-en är
vacker i år.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
