- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
895

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Körande ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KÖR

äro k-a, ej inkörda. Hästen är nyss k., har
nyss blifvit frånspänd.

KÖRANDE, n. 4. Handlingen, då man kör
(för bem. 4. 2 o. 3).

KÖRARE, m. B. En, som kör. Brukas
nästan endast i sammansättningar, t. ex.: Utkörare.

KÖRBANA, f. 4. Den del af en väg, isynn.
af en bro, som är ämnad för körande (i motsats
till trottoarerna).

KÖRBAR, a. 2. Som kan köras. (Topogr.)
K. sluttning, då anlaget är omkring 42 gånger
höjden, eller lulningsvinkeln 4°. Långslult.

KÖR DON, n. S. Se KÖrredskap.

KÖRFVEL, m. sing. En apoteks- och
köks-växt af de Parasollblommige. Scandix Cerefolium.
Spansk K., allmänt i trädgårdar odlad köksväxl,
med hvita blommor. S. odorala. — Skrifves äfv.
Kyrfvel.

KÖRFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. Se
Vrakfågel.

KÖRNA (k hårdt), v. a. 4. (af Korn) Krossa
till helt små korn, groft pulverisera. — K
örnande, n. 4.

KÖRNARE (k hårdt), m. B. (tekn.) Konisk
stålspets, som begagnas till alt ulmärka den punkt,
der en borrspets bör träffa.

KÖRNING (k hårdt), f. 2. Förfarandet, då
man körnar.

KÖRNING (ljö’rninng), f. 2. 4) Se Körande.
— 2) Särskilt gång eller vägstycke, som man kör.
Vagnen kostar så och så myckel för hvarje k.

KÖRPORT, m. 2. Port, som begagnas att
köra igenom (till skilnad ifrån Gångport).

KÖRREDSKAP, m. 3. Redskap, som begagnas
alt köra med, såsom vagnar, kärror, slädar, o. s. v.

KÖRSBÄR, n. B. Bär af Körsbärsträdet. —
Skrifves äfven Kersbär. — Ss. K-skärna,
-sgelé, -sglass, -skonserv, -ssafl.

KÖRSBÄRSBRÄNNVIN, n. 3. Brännvin, salt
på torkade körsbär.

KÖRSBÄRSKÄDA, f. 4. Kåda af
Körsbärsträdet. — Benämningen mindre egentlig.

KÖRSBÄRSSKOG, m. 2. En mängd
sammanväxande körsbärsträd. — Benämningen mindre
egentlig.

KÖRSBÄRSSOPPA, f. 4. Soppa, lagad af
körsbärssaft eller torkade körsbär.

KÖRSBÄRSTRÄD, n. B. Fruktträd med små
röda, välsmakliga bär, nu allmänt odladt; växer
vildt vid Kerasos i Mindre Asien, hvaraf namnet.
Prunus Cerasus. — Äfv. Kersbärsträd.

KÖRSBÄRSVIN, n. 3. Fruktvin, tillrcdt af
jäst körsbärssaft.

KÖRSEL, tjö’rrs’l, m. sing. Körning. Under
k-n lill staden. K. af kol, jern.

KÖRSLA, f. 4. pl. körslor. Körning för en
gång, ett gifvet vägstycke, eller med saker till
bestämd ort. — Har sammansättningen
Dagsverks-körsla.

KÖRSNÄR, ljö’rrsnä’r, m. 3. (t. Kürschner)
Sc Buntmakare.

KÖRSVEN, ljÖ’rsvä’nn, m. 3. Den, som kör
cn vagn, helst vid skjutsning.

KÖRTEL, ljö’rrt’l, m. 2. pl. körtlar. 4) (anat.)
Liten mjuk, svampaktig kroppsdel, sammanflätad
af flera slags rör, och som tjenar alt ur de
närliggande kroppsdelarna samt ur blodmassan
utsuga och afsöndra åtskilliga safter. — 2) (bcrgv.)
Strödd malmmassa på ett enstaka ställe i
hufvud-bergarten. — Ss. K-ak lig, -for mi g.

KÖRTELBÖLD, m. 3. Böld, som har sitt
läge vid en körtel.

KÖT 895

KÖRTELHÄRDNAD, m. 3. Hårdnad vid och
omkring en körtel.

KÖRTELSVULLNAD, KÖRTELSVULST, m. 3.
Svulst vid och omkring en körlel.

KÖRTELVERK, n. B. (bergv.) Så kallas de
malmer, som ickc förekomma i ordentliga gångar
eller Tålt, utan finnas inströdda här och der i
hufvudbergarten, ulan någon ordning.

KÖRTELVIS, adv. (bergv.) I körtlar.

KÖRVÄG, m. 2. Körbar väg.

KÖTT, n. sing. 4) a) I allm. De betäckande
mjuka delarne på cn mennisko- eller djurkropp,
med undantag af kärl och nerver, ligamenter och
hud. I detta afseende skiljer man emellan
Muskel-, Körtel-, Tandkött, o. s. v. Fast i k-el.
Skära i sjelfva k-el. (Talesätt) Få k. på sig,
blifva hullig. Dödl k., se Dödköll. (Fig.) Han
är af milt k. och blod, är cn afkomma af mig.
Vara af k. och blod, hafva menskliga begärelser,
liksom andra menniskor. — b) (i inskränktare
mening) Musklerna med deras muskulösa substans.
— 2) (såsom näringsmedel) Alla mjuka
kroppsdelar utom inclfvorna. men isynnerhet
muskel-köttet. Färskt, sall k. Kokt, rökt k. Åta k.
— 3) Det mjuka, saftiga, fibrösa innanmälet i
vissa slags frukter. — 4) (fig. bibi.) a) Allt hvad
som lif har, isynnerhet menniskan. Allt k. år
hö, allt lefvande måste dö. Bli k., komma i
k-et, blifva menniska. — b) Sinligbeten, det
sin-liga hos menniskan. Korsfästa silt k., kufva
sina lustar och begärelser. Andan är villig,
men k-el är svagt, viljan är god, men begärelsen
är för siark. K. och blod hafva dig del icke
uppenbarat, det är icke det sinliga, kroppsliga,
som uppenbarat dig det. — Költsens, gam.
gcnit. def. i st. f. Köttets, t. ex. Költsens
begärelse, luslar, de sinliga begärelserna, luslarne. —
Ss. K-aklig, -aklighet, -bil, •fal, -full,
-fullhel, -hud, -klump, -lös, -löshel,
-remsa, -rätt, -slycke.

KÖTTBALJA, f. 4. Balja, hvari kött insaltas
eller blifvit insaltadt.

KÖTTBOD, f. 2. Bod, der kött af slaglade
kreatur hålles till salu.

KÖTTBRÄCK, n. 3. (med.) Uppdrifning af
ena testikcln, med förändrad konsistens.

KÖTTBULLE, m. 2. pl. - bullar. 1 smör
stekt bulle af kokt eller rått, finhackadt kött,
blandadt med rifvet bröd, ägg, sall och kryddor.

KÖTTDAG, m. 2. Dag i veckan, då man
efter antagen matordning får kött till middagen.

KÖTTDIGER, a. 2. (läm.) Som har mycket
kött; fet, korpulent.

KÖTTED, tjöTléd, m. 3. Grof ed.

KÖTTEXTRAKT. ljö’ttäxtråckt, n. sing. (kem.)
Benämning på åtskilliga extrakllika ämnen, som
befinna sig upplösta uti alla kroppens vätskor^
och isynnerhet erhållas i mängd utur de vätskor,
man pressar utur färskt kött.

KÖTTFLUGA, f. 4. Ett slags fluga, slor, grå,
med svarta streck och fläckar; larfven liknar en
hvit mask. Musca carnaria.

KÖTTFÄRG, m. sing. Sådan färg, som huden
på köttiga delar af menniskokroppen har.

KÖTTFÄRGAD, a. 2. Som har kötlfärg.

KÖTTGAFFEL, m. 2. pl. — gafjlar. Stor
jerngaffel, som nyttjas vid köttkokning till att
vända köttet i grytan eller upptaga detsamma.

KÖTTGRYTA, f. 4. 4) Gryta, hvari kött
kokas. — 2) Så mycket kött, som på en gång
kokas i en gryta. De uppålo en hel k.

KÖTTHUD, f. sing. Hud, som betäcker kött.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0905.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free