- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
894

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Köpa ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

894 KÖP

Göra godt, dåligt k., få goda, dåliga kort, då
man salunda köper. — Ss. K-eaftal.

KÖPA, v. a. 2. 4) Genom köp förvärfva. Jfr.
Köp. K. någol af en person. K. en egendom
för 10,000 r:dr. Köp denna halt af mig. K.
någol lill godt pris, för dyrt. K. fri, se
Fri-köpa. K. igén, aler, se Återköpa. K. in, se
Inköpa. K. undan, genom köp beröfva en
annan tillfälle att köpa en sak. K. upp, se
Uppköpa. Se Gris. — Syn. Handla. — 2) Genom
penningar förmå någon till pliglstridigl
handlingssätt, på ett sätt, alt man sjelf har nytta deraf.
K. vittnen. K. en skriftställare, genom
penningar förmå honom att skrifva, hvad och huru
man önskar, till eller för sak eller person. — 3)
(Gg.) Genom möda, svårighet, lidande, uppoffring
förskaffa sig något. K. äran med sill blod.
Man k-er dyrt en fördel, om den lemnar efter
sig ånger. — 4) (i spel) Lägga bort kort af dem
man har på hand, för alt i deras ställe upptaga
lika många andra ur talongen. Jag har köpt
goda, dåliga kort. — Köpt, part. pass. K.
vittne, som genom penningar förmatts att vittna
falskt.

KÖPANDE, n. 4. Handlingen, då något köpes.

KÖPARE, m. 3. — PARINNA ell. —
PERSKA, f. 4. En. som köper eller köpt något. —
Syn. Afnämare.

KÖPBLY, n. sing. Det bly, som efter
utsmält-ning ur malmen omedelbart kan lemnas i handeln
och ej lönar mödan att afdrifva.

KÖPEBREF, n. 3. Den skriftliga förklaring,
hvarigenom en säljare uppgifver sig hafva försålt
en egendom till uppgifven person, för visst i
bref-vel utsatt pris.

KÖPEGODS, n. 3. Gods, som förvärfvals
genom köp.

KÖPEKONTRAKT, tjö’pekånntråckt, n. 3. o. 3.
Se Köpebref.

KÖPENSKAP, m. sing. Se Handel, bem. 2.
Idka k.

KÖPEPRIS, n. 3. Det pris, till hvilket man
köper eller köpt en vara.

KÖPESKILLING, m. 2. (lagt.) Den i köpebref
utsatta betalningssumman.

KÖPESUMMA, f. 4. Den summa, man
betalar för något, som man köpt.

KÖPEVILKOR, n. 3. Vilkor för ell köp.

KÖPING, m. 2. Ort, som utgör ett
mellanting emellan siad och by, och hvars invånare drifva
borgerlig näring, men som icke äger
stadsprivile-gier. K-arne i Sverige äro af två slag:
beroende och oberoende af stad.

KÖPKANNA, f. 4. Se Köpskål.

KÖPKOL, n. pl. Kol, som man köper och ej
låter bränna af egen skog.

KÖPKORT, n. 3. (i spel) 4) Kort, som man
köpt. — 2) (i plur.) Kort i talongen.

KÖPLJUS, n. 3. Ljus, som köpes i bod (lill
skilnad ifrån hemstöpt).

KÖPMAN, m. 3. pl. — män. Rorgarc, som
idkar köpenskap, handel. Säges både om
gross-och minuthandlare, men isynn. om de förra. —
Ss. K-sbod, -sfru, -sgods, -s kontor,
-slik, -sskcpp, -svara, -svis.

KÖPMANSANDA, f. sing. Sådan anda, som
vanligtvis är rådande bland köpmän, d. v. s. böjelse
för egennytta, vinningslystnad och småaktigi snålhet.

KöPMANSROK, f. 3. pl. — böcker.
Köpmans räkenskapsbok.

KÖPMANS-CHIFFER, - - schflTr. m. 5. So
Chiffer, 3.

KÖR

KÖPSKÅL, f. 2. Undfägnande med
dricksvaror efter afslutadt köp.

KÖPSLAGA, v. n. 4. Se Köpslå. —
Köpslagande, n. 4. o. Köpslagning, f. 2.

KÖPSLAGARE, m. 3. En, som köpslår.

KÖPSLÅ, v. n. 3. (böjes som Slå) Underhandla
om ett köp. — Köpslående, n. 4.

KÖPSTAD, m. 3. pl. — släder. Siad, som
ej har stapelstads-rältigheler. — Ss. K-sbo,
-sfolk.

KÖR {k uttalas bårdt), m. 3. (lat. Chorus, af
grek. Choros, ursprungi.: ringdans under sång)
4) Flere samfält sjungande personer. — 2) Deras
sång. [Chor, Chör.]

KÖRA, v. a. 2. 4) Medelst tömmar slyra
hästar, oxar eller andra djur, som draga någol
slags körredskap. Har lill objekt både dragarne
och körredskapet, oftast det sednare. K. hästar,
oxar. K. en häst för hårdt. K. en vagn, en
kärra, en släde. — Brukas ofta absolut, t. ex.:
Kör, kusk. K. allt hvad k-s kan. K. hårdt,
sakta. K. vilse. Kusken kör bra. Han kör
vanligtvis sjelf. K. uppför, utför en backe.
K. öfver en bro. K. i åkern, k. åker ell. k.
åkern, plöja. — K. af vägen, taga af från vägen.
K. åf, bryta af något under hjul eller medar,
under det man kör. K. bort. K. efter någon,
efteråt; k. éfler någon, för all hämta honom.
K. emot, stöta emot med vagn o. s. v., då man
kör; äfv. (Gg. fam.) räka ut för motgång, blifva
tuktad, tillrättavisad, o. s. v. K. fast, fastna med
vagn o. s. v., då man kör; äfv. (Gg. fam.) råka
fast, råka illa ut, staka sig.— K. fråm, se
Framköra. — K. förbi’, fö’re. (Fig. fam.) K. fö’re,
visa vägen, vägleda, vara den förste alt göra
någol. — K. ihjél en häst, köra den så hårdt, atl
han deraf dör. — K. ihop, köra fast med en
annan mötande. — K. in, se Inköra. K. in
hos någon, köra in på ens gård, för alt der sliga
af och gå in. — K. néd, se Nedköra. K. néd,
äfv. nedsjunka genom bristande is, i gyttja, o. s. v.
— K. 6m, köra förbi; äfv. plöja om. — K.
omkull, (neutralt) stjelpa med kördon; (aktivt)
kull-störta något, i del man kör vagnen deremot. —
K. på’, köra fort eller fortare. — K. sö’nder,
orsaka, att något går sönder under körning. —
K. tillbaka, undan. — K. upp, ut, se Uppköra,
Utköra. — K. öfver, se Öfverköra. — 2) Föra,
forsla med kördon. K. någon lill elt ställe.
Jag skall k. er dit. K. skjuts, skjutsa. K.
vallen, sand. — K. bort, i n, néd, upp, ut, se
Bortköra, &c. — 3) a) Drifva, jaga. fösa. K.
boskapen lill brunnen. K. en ulför trapporna.
K. en dräng ifrån, ur tjensten. K. bort, hém,
ihop, i n, néd, se Bortköra, &c. K. tillbaka,
undan, se Bortköra, Borldrifva. K. upp,
upp-drifva. K. ut, se Utköra. — b) (om hundar) Drifva.
— 4) (Gg. fam.) Tvinga. K. någon all arbeta, all
liga. — 5) Gifva stark fart, rörelse ål ett
föremål; drifva. K. en knif i väggen, drifva den in
i väggen. K. värjan i en. K. handen i fickan.
K. hufvudet i väggen. (Fig. fam.) K. i en
något, tvinga en alt förtära, nedsvälja något. K.
ihop, se Hopdrifva. K. i’n, indrifva, instöla.
K. ti’ll, stöta till, gifva en våldsam slöt. K. upp,
uppdrifva, uppstöta. K. ut, utdrifva, utstöta. —
V. n. 1) Åka, fara. Jag ämnar i morgon k.
lill staden. K. vilse. — 2) Drifvas, röras med
stark fart. Udden körde fasl i dörren. —
K-nde, part. pres. Komma k., komma,
nalkas, åkande i vagn, släde. — Körd, part. pass.
Den vagnen är ännu ej k. Hästar, som ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0904.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free