Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Obefogenhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
OBE
OBELISK, –fssk, m. 3. (grek. Obelükoi)
Hög. fyrkantig, på en låg fotställning upprest,
uppåt afsmalnande och i en liten pyramid slutande
pelare med bildverk i upphöjdt arbete och
hiero-glyfer, till minne af någon viglig händelse.
OBELÅTEN, a. 2. neutr. — el. Ej belåten.
— Syn. Oförnöjd, Missnöjd, Missbelåten. —
Obe-lålen hel, f. 3.
OBEMEDLAD, a. 2. Ulan förmögenhet. Vara
0. _ syn. Medellös, Torftig, Fattig.
OBEMÄLT, a. 4. Lemna o., ej nämna,
förbigå, förtiga.
OBEMÄNGD, a. 2. Se Oblandad.
OBEMÄRKT, a. 4. Som ej blifvit bemärkt;
utan all bemärkas. Lefva o. Lemna o., se
Lemna obemäll.
OBENÄGEN, a. 2. neutr. — et. Ej benägen:
4) Ej böjd (för). O. all Iro, all hjelpa. — Syn.
Ovillig, Motvillig. — 2) Som hyser ogynnsamma
tänkesätt emot någon. Han är honom o. — Syn.
Ogynnsam, Ogunslig, Obevågen, Ogen, Ogynnsamt
stämd.
OBENÄGENHET, f. 3. Motvilja.
OBENÄGET, adv. Ogynnsamt, ogunstigt,
motvilligt.
OBEQVÄM. a. 2. Ej beqväm: 4) Ej väl
passande och ijonlig lill något visst bruk; som
medför besvär. En o. soffa. O-l rum. O-l lif,
yrke. — Syn. Oläglig, Besvärlig, Obeqvämlig. —
2) (i lagstil) Som ej äger de af lag föreskrifna
egenskaper för någon viss laga handling. — Syn.
Oskicklig.
OBEQVÄMLIG. a. 2. Sc Obeqväm, 4.
OBEQVÄMLIGEN. adv. Se Obeqväml.
OBEQVÄMLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen all
vara obeqväm (bem. 4). – Syn. Oläglig. — 2)
Obeqväm sak. obeqväml tillstånd, förhållande.
Hans yrke medför många o-er. — Syn.
Oläglighet, Besvärlighet.
OBEQVÄMT, adv. På elt obeqväint sött, i
obeqvämlighet. Sitta, ligga, bo o.
OBEREDD, a. 2. Ej beredd: 4) Ej tillredd,
ej bearbetad. En o. hud. — Syn. Rå.
Oarbc-lad. — 2) Ej förberedd. O. lill strid. O. pa
ell anfall. O. all svara.
OBEREST, a. 4. Ej berest: <) Ej
genomresi. Eli af mig o land. — 2) Som ej gjort
några större resor, ej rest i något visst land. En
o. yngling l England är jag alldeles o.
OBERGAD, a. 2. Som ej blifvit bergad. Säges
om folk och saker vid skeppsbrott, samt om åker
och äng. Jfr. Berga.
OBERIDEN, a. 2. neulr. — cl. 1) (om häst.’)
a) Ej riden, ulan ryttare — b) Ej inridcn. — I
begge dessa bem. föga brukligt. — 2) (om
person) a) Okunnig i ridkonsten. — b] O. ryllare,
utan häst.
OBEROENDE, n. 4. 4) Som af ingen beror.
En o. menniska. Säges äfv. om sak, i.ex.: Föra
ell o. lif. Vara i o. omständigheter. — Syn»
Oafhängig, Sjelfsländig. Sjelfrådip, Sin egen. —
2) Brukas någon gång absolut, nästan som
proposition, och betyder då: Ulan afseende på. t. ex.:
O. af allt delta, beslöl han all... — 5. n.
Tillstånd, då man är oberoende. Lefva i
fullkomligt o. af andra. Hvar och en söker o.
— Syn. Oafhängigbet, Sjelfständighet.
OBERYKTAD, a. 2. Ej beryktad för något
vanhederligt. välkänd. En o person.
OBERÄKNAD, a. 2. 1) Ej inberäknad. Från
den 1 lill den 10 i månaden, den sednare
dagen o. — 2) Ulan att beräkna, utan afseende på.
OBE
O. all döma i en sak. — 2) Ej grundad på fog,
ulan skäl. EU o-t åtal. O. anmärkning. —
Syn. Orättvis, Obillig, Oskälig, Obehörig.
OBEFOGENHET, f. 3. Egenskapen att vara
obefogad. O. att döma i ell mål. En
anmärknings o.
OBEGRIPLIG, a. 2. Som ej kan begripas,
förslås. — Syn. Ofattlig. — O be griplig l, adv.
OBEGRIPLIGHET, f. 3. 1) Egenskapen all
vara obegriplig. — 2) Obegriplig sak.
OBEHAG, n. 5. Händelse, förhållande,
omständighet, som väcker cn obehaglig känsla. Röna
o. af någon. Hafva o. af någol. — Syn.
Ledsamhet, Förtret. Förtretlighet. Olägenhet.
OBEHAGLIG, a. 2. Som ej behagar; som
misshagar. Säges både om sak och person, dock
mest om det förra. En o. personnage. Ell o-l
ansigte. O. trakt. O-l umgänge. Del är o-l
alt höra sådanl om dig. — Syn. Oangenäm,
Otreflig, Ful, Vidrig.
OBEHAGLIGHET, f. 3. 1) Egenskapen all
vara obehaglig. — Syn. Olrcnighet, Fulhet,
Vidrighet. — 2) Obehaglig händelse. Råka ut för
o-er. — Syn. Obehag, Ledsamhet.
OBEHAGLIGT, adv. På ett obehagligt sätt.
Låta, ljuda o. — Syn. Oangenämt, Otrefligt,
Full.
OBEHINDRAD, a. 2. Utan alt hindras. O.
af vidare motgångar fortgick han på sin bana.
— Syn. Oförhindrad.
OBEH1NDRADT, adv. Ulan hinder. O.
fortsätta sill arbete.
OBEHÖFLIG. a. 2. Som ej behöfves. — Syn.
Se Onödig. — Obehöflighcl, f. 3.
OBEHÖRIG, a. 2. Ej behörig: 4) (om person)
a) 1 laga hänseende oberättigad. O. all döma i
ell mål. O. person, ej den rätte, en främmande.
— b) Utan nödig kännedom alt döma, yttra sig
i cn sak, l musik är han alldeles o. all döma.
— Syn. (för begge bem.) Obefogad. — 2) (om
sak) Ej såsom del bör vara. En o.
anmärkning. — Syn. Otillbörlig, Obefogad, Opassande,
Otillständig.
OBEHÖRIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
obehörig. — Syn. a) Obefogenhet. — b)
Obcfo-genhcl, Otillbörlighet, Olillsiändighel.
OBEHÖRIGT, adv. På ett obehörigt sätt,
obefogadi.
OBEKANT, a. 4. Ej bekant: 4) Ej känd.
En o. person. Del är mig o. Jag var o. der.
— 2) Ej känd genom ryktet. En o. författare.
Eli o. namn. — 3) Okunnig. O. med ell ämne,
en vetenskap. O. med vägen.
OBEKANTSKAP, f. 3. 4) Förhållandet att
ej vara känd. Min o. på orten. — 2) Brist på
kännedom, insigt. Hans o. med ställningar och
förhållanden. O. med ämnet.
OBEKYMRAD, a. 2. Ej bekymrad, ej oroad,
fri för bekymmer. Var o. för den saken. lefva
o. Eli o-l lif. — Syn. Bekynimcrfri,
Bekym-merlös, Sorglös, Lugn, Rolig, Trygg.
OBEKYMRA DT, adv. Utan bekymmer, ulan
oro. O. forlsälla sin sömn, oaktadt man har
elden öfver sig. Lefva o. — Syn. Sorglöst,
BekymmcrlÖst, Bckymmerfritt, Lugnt, Roligt, Stilla,
Tryggt.
OBELEFVAD, a. 2. Som saknar, röjer brist
på belefvenhct. En o. person. O-l sätt,
uppförande. O-e maner.
OBELEFVADT, adv. På elt obelefvadt sätt.
Skicka sig o.
OBELEFVENHET, f. 3. Brist på belefvenhei.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
