Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Putsa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÜT PA 249
som orsakar skada. — Sym Streck, Spratt,
Upptåg, Skalkstycke, Skälmstycke.
PUTSA, püttsa, v. a. 1. Göra ren, snygg och
fin. P. ell rum. P. skor, gevär. P. ljus,
aftaga den brinnande ljusveken, när han blir för
lång. P. träd, rensa dem ifrån torra eller
öfver-flödiga qvistar, mossa, o. d. P. naglarna, klippa
och jemna dem. P. åf, upp, se Afpulsa,
Upp-putsa. P. börl, bortrensa, för pulsning. — P.
sig, v. r. Göra sig ren, snygg och fin. —
Pulsande, n. 4.
PUTSARE, püttsare, m. 5. ,En, som pulsar.
Mest i sammansättningar, såsom: Skoputsare.
PUTSJERN, pültsjä’rn, n. ö. Jern, hvarmed
något pulsas.
PUTSKNIF, m. 2. pl. — knifvar. 1) Se
Beskärknif. — 2) (garf.) Knif, hvarmed hudar
afputsas.
PUTSLUSTIG, a. 2. Narrakligt, skalkaktigt
lustig. En p. person. P. historia. —
Puls-luslighel, f. 3. — Putslustigt, adv.
[Puss —.]
PUTSMAKARE, m. B. En, som är fallen för
att göra lustiga puts och upptåg. — Syn.
Upp-tågsmakare.
PUTSMAKERI, n. 3. Utförande af lustiga
puts.
PUTSMEJSEL, m. 2. pl. — mejslar. Se
Durkslag. 2.
PUTSNING, f. 2. Förrättningen, arbetet, då
något putsas.
PUTT, m. 2. (famj Puss, pöl. (Skämtv.) Gå
i p-en, gå förlorad, på lok.
PUTTELKRÄMARE, m. B. (fam.)
Småkrä-mare.
PUTTINGSBULT, m. 2. (skepp.) Jernstång,
klädd med läder och najad tvärs öfver elt
under-vant vid sviglningen.
PUTTINGSSKENA, f. 4. (skepp.) Platt skena,
hvari beslaget å nedra stängvantsjungfrurna
slutar.
PUTTINGSVANT, n. B. (skepp.) Veflade tåg
från sidorna af en märs till sviglningen.
PUTTRA, v. n. 4. (fam.) 4) Tala fort, lågt
och inom munnen. — 2) Knota, grumsa. —
Puttrande, n. 4.
PUTÅL, se Pirål.
PUZZOLANA, »-läna, f. sing. (ital.) Ett
slags rödaktig jord till murning, isynn. under
vattnet.
PYGMÉ, pyggmé, m. 3. (grek. Pygmaios, af
Pygma, knytnäfve) Se Pyssling.
PYNDARE, m. B. (af Pund) Graderad
dub-belarmad häfstång, hvars ena arm är mycket
längre än den andra, och som begagnas till
väg-ning, i det genom fiyltning af dess hypomochlium
tyngden utvisas.
PYNT, m. 2. (skepp.) 4) Ett slags nät, lagdt
Öfver en tafsad sladd af elt tåg. — 2) Spetsen,
eller yttersta ändan af armen och flyet på ett
ankare.
PYNTA, v. a. 4. (pop.) SorgFälligt pulsa,
tillreda. Jfr. Tillpynta.
PYRA, v. n. 4. (pop.) Säges om bränsle, som
icke vill brinna, utan blott ligger och glöder eller
brinner svagt.
PYRAMID, –i’d, m. 3. (grek. Pyramis) 4)
(hos de fordna Egyptierna) Stor, hög byggnad af
sten, hvars fyra sidor löpa snedt uppåt i en spels.
— 2) (geom.) Solid figur, med en rätlinig plan
yta till bas, från hvars sidor trianglar
sammanlöpa i en punkt. — Ss, P-formig,
U.
PYRAMIDALISK, a. 2. Som har formen af
en pyramid. — Pyramidaliskt, adv.
PYRAMIDKLOCKA, - - i‘dklå’cka, f. 4. En
klockväxt ifrån Italien, ofta manshög, och till
hela sin längd beklädd med oräkneliga, stora,
ljusblå blommor. Campanula pyramidalis.
PYRAMIDPOPPEL, m, 2. pl. — popplar.
En art poppel, som växer hög och smal, nästan
i pyramidform. Populus pyramidalis.
PYRIT, - iT, m. 3. (mineral.) Svafvalkis.
PYROFOR, pyråfå’r, m. 3. (från grek.) Ett
slags kemiskt pulver, som tänder sig sjelft i fria
luften, f— phor.]
PYROMETER, pyråméfr, m. 2. (från grek.)
Verktyg af eldfast lera, hvarmcd högre grader af
helta kunna mätas. Eldmätare.
PYROTEKNI, pyråteckni’, f. 3. (från grek.)
Fyrverkarkonst.
PYROTEKNISK, a. 2. Tillhörande
fyrver-karekonsten.
PYRRHICHIUS, pyrrikiuss, m. 3. pl. — ier.
(pros.) Versmått, beslående af två koda
stafvel-ser ( o o ).
PYRVEL, py’rrv’l, m. 2. pl. pyrvlar. (lat.
Parvulus; fam.) Liten gosse.
PYS, m. 2. (prov.) Liten gosse.
PYSCHA, py’scha, f. 4. (fam.) Se Frilla och
Sköka.
Anm. Är förmodligen feminin af Pys (se föreg.
ord), eller härleder ordet sig ifrån del gamla
Pusa (fr. Epouse, ilal. Spoia, lat. Sponsa),
hustru, gemål.
PYSSEL, n. sing. Se Pysslande.
PYSSLA, v. n. 4. (fam.) Se Syssla. P. med
något. P. 6m, med omsorg sköta, vårda, ansa.
PYSSLANDE, n. 4. (fam.) Se Sysslande.
PYSSLING, m. 2. 4) (lat. Pusio) Ovanligt
liten menniska. — Syn. Dvärg, Tummeliten,
Tummelitott, Pygmé. — 2) Se Gast, 4, b. — 3)
(nat. hist.) Se Maki. — 4) (bot.) En liten ört
med gula blommor, på sandåkrar. Hyoseris
minima.
PYTS, pyTts, m. 2. Konformigt vattenkärl,
som i öfra smala ändan har en stropp att bära
del uti.
PYTT! int. Uttryck, hvarmed man i en
harmsen, försmädlig, trotsig eller skämtsam ton låter
förslå, att något icke lyckais eller skall lyckas.
Man säger äfv.: Jo p.! p. ock! äfv. Pyllsan!
PYTTER, py’tt’r, f. 3. pl. (prov.) Se
Tusen-skön.
PÅ ell. UPPÅ, prep. (i fornspråkcl up a)*
Betecknar: 4) Ett tings läge med afseende på det
föremål, som stöder det. På marken. P. takel.
Boken ligger p. bordel, midl p. bordel. Hans
hufvud bars p. en pik. — 2) Elt tings flyttning
eller rörelse, så att det får ett sådant läge öfver elt
annat. lägga bröd p. tallriken. Sälla hallen
p. hufvudet. Vattnet spilldes p. marken. Sliga
upp p. muren. — 3) Läge eller rörelse, vid,
emot ett lodrätt föremål. Klockan hänger p.
väggen. Skrifva p. en hängande svart lafla.
Stöta till någon midl p. magen. — 4) Ort,
ställe, yta. P. ell ställe, en orl. P. slottet,
Få en fläck p. klädningen. Brukas alllid om
öar och holmar, t. ex.: P. Sicilien, p. Gollland,
p. Helgeandsholmen. — B) Rörelse till elt ställe.
Gå p. börsen, p. spektaklet. Drifva handel p.
ulrikes orter. — 6) Omkring, öfver. Han har
inga kläder p. sig. Bära kappan p. begge
axlarna, se Axel. — 7) Vid, invid. Han bor
p. Regeringsgatan. Silla pa hvarannan, tätt
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
