Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Familjen i Prestgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Vi förbise hennes snygga men enkla drägt och fästa
i stället vara blickar på henne sjelf. Hennes hår af äkta
nordisk guldfärg, rikt och lockigt, föll kring en mera
hög än lag panna; de ljusbruna ögonen afspeglade en själ,
redan bekant med smärtan; det lilla ansigtet motsvarade
den låga, men fina, spensliga växten; byen hvit och
genomskinlig, var icke uppblandad med några rosor: ett
vemodigt leende spelade oftast kring hennes läppar,
troligtvis en följd af ett ständigt bemödande att dölja och
qväfva hjertats tysta qval. Bullret af väfstolen hindrade
henne frän att höra åen i förstugan ankommandes steg,
och var det säledes för henne en verklig öfverraskning,
då Gabriel Nordensvärd stod framför henne i rummet.
Hon stannade fart och såg upp; en lätt rodnad
höjde sig öfver de bleka kinderna; hon steg ur väfstolen,
och vid åsynen af brefvet i hans hand sade hon:
— Du har bref till mig?
— Ja, men blott med ett vilkor får du det... du
läser det i min närvaro.
— Jag läser aldrig mina bref i någons närvaro, —
svarade hon bestämdt; — men du har ej rättighet neka
mig hvad som är mitt.
— Vi fä se! — sade han kallt, och just som han
var i begrepp att sticka brefvet inom sin rock, stötte bon
lill hans hand så att det föll på golfvet. Hastigt
upptog hon detsamma, gömmande det inom sin halsduk.
Hans ausigte undergick en sällsam förvandling; det
blossade hastigt upp, men öfvergick i minuten derpå till
en brandgul färg.
— Det der, Ursula, skall du få plikta för, — sade
ban roed koncentrerad vrede.
— Det står ej i din makt hvarken att skrämma
mig eller göra mig något ondt, — svarade Ursula med
största lugn.
— Icke det, — återtog han med en ton, som kom
Ursula atl mot sin vilja spritta till; förändrande rösteu
sade han: — Jag ber dig, Ursula, säga mig i hvad
förhållande du står till min bror ... är det annorlunda än
det, i hvilket du för närvarande — han lade vigt pä
ordet, — står till mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
