Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
glafvens brädd, till eder framförde, all äfven blifva
föräldrar för denna värnlösa flicka! — han visade på
Marianne. Nu smög hon sig till hans sida. Hjertligt
omfamnade han henne, sägande: — Måtte du kunna
motsvara all den välvilja och alla de omsorger, för hvilka jag
är säker all du är elt föremål!
— Godt alt vår lilla Marianne trifdes hos oss! —
sade med sin vänligaste ton fru Althea.
— Jo, det gör jag visst! — inföll Marianne, —
alla äro goda mot mig.
— Men hvart tog Ursula vägen? — frågade Eva.
— Nu inträdde Gabriel med en högst besvärad min;
hans mörka blick såg efter vanlighelen ned i golfvet.
— Ursula cederade artigt sin plats till Osbahr? —
svarade Gabriel, som hört Evas fråga.
— Det hade icke behöfts, — sade Max, — ty jag
bad att få stå bak på meden af släden.
— Jag undrar icke pä att du höll så mycket af
Ursula, Max: ty hon år för söt, — sade Marianne. —
Effter jul får jag gå och läsa, och då får jag så ofta se
henue. Hon är alldeles förtjusande! — tillade med
barnslig hänryckning den lilla, lifliga flickan.
Emellertid hade man något sansat sig efter den
stora öfverraskningen, och man kunde ej misstaga sig på
den sorgsna anda som genomgick familjen.
Fram på eftermiddagen inträdde den unga, i djup
sorgdrägt klädda enkan; hon hade, som det den tiden
brukades, ett kammardukskläde med tvenne bakåt lagda
snibbar, fästadt öfver sitt hufvud; hon var nästan skön,
oaktadt att spåren efter de i dag, för första gången efter
hennes sorg gjutna tårarna, syntes på hennes ansigte.
De närmaste grannarne, Ragnars farbror, lagman
Hertz från Wäsby och prosten P., alla med familj,
samlade sig. ’Adéle satt tyst och sluten i ett soffhörn,
då hennes mans slägtingar just uppslogo läger ikring
henne.
— Kära barn lilla! — yttrade i sin välmening gamle
baron. — Dö skola vi alla; om du gret blodstårar,
kommer han ej igen ... du måste tänka på hvad du är
skyldig dina omgifvande!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
