Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Dufvoposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
nitton lill antalet; alla äro lika klädde, i en vid, ned till
fötterna hängande, mörkgrä kappa, och stor capuehon; i
hvilken väderlek som helst, gä de med bar! hufvud;
öfver hjessan är en liten afrakad platt, kallad tonsur;
omkring lifvet bära de en gissel af hvitt ullgarn. Jag har
besökt en af deras celler; det är ett litet rum omkring
tre alnar i qvadrat, utan någon eldstad; det är icke utan
intresse att betrakta den sida af lifvet, som i ett kloster
framställer sig; den erbjuder föga variation, och visar oss
hvilka försakelser en stark vilja är mäktig; det animala
lifvet är här inskränkt till de oundgängligaste behöfven;
alla ala pä grofva stentallrickar vid ett odukadt bord.
Deras sysselsättningar äio lektyr, insamling af allmosor
för sig och andra fälliga, sjukbesök sand at! i biktstolen
afhöra hemliga bekännelser. Innan jag lemnar Hamm,
skall jag aflägga ännu ett besök derstädes.
Trogen det löfte jag gaf dia fader, har jag icke för
de mina omnämt var förbindelse; det är första gången i
mitt lif, som det varit mig en pläga, en uppoffring att
ej bryta mitt löfte. Lika stolt som lycklig af ditt hjertas
egande, skulle jag för hela verlden vilja säga, hon är
min, och huru mycket lifligare då för dem, som så varmt
deltaga i allt hvad som rörer mig.
Lifvet har ifran mina spädaste år synts mig som ett
friskt åkerfält, der vi med gladt mod skulle utså våra
skördar; bekymren som jag sett störa mångens
lefnads-lugn, hafva förefallit mig ungefär som regnet, åskan och
stormen hvilka renat luften; att icke förslösa mina ringa
pund, var en af de första förmaningar, sedan jag sjelf
kunde fatta en redig tanke, hvilka jag mottog, och äfven
en af dem, som jag vid milt inträde i verlden gaf mig
sjelf; ingenling för enskild del har hittills fallit mig tungt,
jag har lefvat, i och för de mina; men nu har en stor
scenförändring egt rum i mitt lifs drama. Ofta stannar
jag, och låter tankarna och hjertat fritt som de behaga,
få uttala sin monolog, som rörer sig kring dig och mig,
ty de tu äro ett, set känner jag det redan. Ja, min
Engel, någon vrå skola vi väl hitta på denna stora vida
jord, som ger oss rum och föda! När. . . och hvar
denna min skönaste förhoppning skall realisera sig, står i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
