Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVIII. Sex år senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
i månaden aflagda besök på Dahla, under ett helt år ej
bemärkt.
Marianne som förut egt en verklig motbjudighet,
nästan ovilja mot honom, erfor nu, i likhet med många af
sina medsystrar, då hon såg sig vara föremål för en
beständig hyllning, en viss dragningskraft till honom. De
slutsatser hennes hjerta gjorde voro följande: "att han
ångrade sitt fordna förhållande, hvilket af karleken
dessutom kunde urskuldas; han hade aflagt sina fel och var
nu en fullkomlig menniska m. 111." Utan att bestämdt
vilja bestrida dessa Mariannes påståenden, äro vi dock i
detta afseende något sceptiska; för vår del skulle vi tro
att hans obesvarade kärlek slutligen förkolnat och vändt
sig till ett annat ganska älskvärdt föremål, och om än de
passioner hvilka voro honom medfödda, någon tid legat i
dvala, uppvakna de vid första tillfälle med fördubblad kraft,
och vi våga således icke gå i borgen för lyckan af deras
blifvande äktenskap.
Adéle bibehöll sina tvenne rum på Dahla, och
hade gifvit sina fosterföräldrar det löfte, att så länge de
lef-de, aldrig lemna deras hus; hennes lilla flicka, en
lefvande afbild af hennes afledne man, var ett lofvande barn
och utgjorde sin moders högsta tröst,
Hon hade under de senare sex åren varit i tillfälle
att utdela flera korgar. Sorgen i hennes själ hade väl
genom många allvarliga invertes strider, slutligen lugnat
sig; men saknaden var qvar, och hon återvann aldrig den
friska sprittande glädtighet som var henne medfödd. Men
en verksam menniskokärlek, uppmuntrad af hennes äldste
broder, var den staf hon omfattade, för att modigt
vandra det långa vägstycke, som enligt naturens ordning,
tycktes henne återstå. Hon hade tillfälle att tillfredsställa
ett af flärden oförvilladt hjertas högsta behof, den att
bispringa behöfvande likar.
— Hennes gifmilda, skickliga hand trollade mången
gång en gåfva, lill nytta eller nöje, sa väl in i Henriks
som Max^s boning, hvilken de med sina mindre
tillgångar ej ansett sig hvarken böra eller hafva råd att
förskaffa sig sjelfva. Huru gerna hade hon icke velat äfven
i större skala, i synnerhet vid deras bosättning, räcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
