Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sta upp och ned längs boulevarden, «på.
hvars trottoarer skuggan från de
lummiga träden bildade ett slags
spetsmönster. Innan de viste ordet af,
gin-go Wellquist och Elin som andra par,
sakta, tysta.
De hade redan gått ett långt stycke
bortom det hus, hvari Elin tjente.
Har månen inflytande på
mennl-skors sinnen? Kanske — kanske icke.
Ett är emellertid säkert — att i
solljus skulle Elin aldrig hafva gått och
promenerat så länge med någon annan
mer än Sven, och icke heller skulle
hon hafva fortsatt denhed, sedan
denne börjat blifva m e r än vänlig.
Hon gick som i halfsömn och hörde,
att han talade så. som Sven en gång
talat till henne. Hon svarade honom
icke. Han hade icke heller stält någon
fråga till henne.
Så kom det — om hemmet. Han
besk ref det icke så svärmiskt, vackert,
nästan poetiskt som Sven — men icke
heller så sväfvande och overkligt.
Detta var så verkligt, så praktiskt, så
hvardagslikt, att hon nästan kunde se
det i detalj med sina ögon. Tårame.
kommo i Elins ögon... Nu kunde hon
hvarken se eller höra längre...
När hon åter kom till besinning,
stodo de under en stor lönn. Han höll
armen om hennes lif, det hade hon en
förnimmelse af.
Och så hviskade han henne i örat:
— Säg, Elin. vill du?
Hon ville skrika — men kunde icke;
hon ville springa — men förmådde ej.
Det var som då man drömmer.
Slutligen framstönade hon,
rosslande:
— Jag är... g i f t!
Det blef plötsligt så kallt — en
kylande nattvind svepte fram; och
dystert — det susade till i träden; och
sedan så förskräckligt tyst — blott ett
hundskall i fjerran hördes...
Elin sprang, förfärad, med
klappande hjerta hemåt — hem — hem.
Wellquist skyndade åt sitt håll. Han
kände sig som en brottsling — en som
fått sitt straff.
•
Sven tillfrisknade, fastän långsamt.
En tid efter det han blifvlt fullkomligt
återstäld, erhöll han — och redan
dagen derpå äfven Elin — den glädjande
underrättelsen, att han genom vänners
bemedling lyckats erhålla en plats i
sitt yrke i Chicago.
Han begaf sig ofördröjligen dit.
Elin var honom till mötes vid
jern-vägsstationen. Deras långa, fas$a
handtryckning tillkännagaf mera än
den ömmaste smekning. Ett ögonblick
sågo de forskande på hvarandra — de
sågo båda en smula medtagna ut i
kampen för hemmet, men voro ännu
hoppfulla.
Från jern vägsstationen begåfvo de
sig i sällskap till ett hotell,
registrerade der och hyrde ett rum.
Tidigt följande morgon, vid
femtiden. smög sig Elin tyst in igenom
ba-sementsdörren till det hus. der hon
tjente. Hon hade, då hon gick att
möta Sven, stoppat nyckeln i fickan.
Det hade emellertid icke händt sig
bättre, än att frun af någon anledning
sökt henne i pigkammaren vid
tolfti-den på natten.
Efter frukosten fick Elin sin
veckolön jemte tillsägelse att gå — gå
genast.
Frun svepte släpet omkring sig och
svängde in igen, med ett frasande f
stärkkjolarne, så hastigt, att Elin icke
hann yttra ett ord till förklaring och
sjelfförsvar.
Det gjorde ju för öfrigt detsamma.
Hon hade ändock tänkt gå. Men hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
