Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes kinder voro röda och heta af harm,
så länge hon var der i huset.
Det första Sven och Elin tänkte på,
var att uttaga sina gemensamma
besparingar från banken och sina möbler
från packhuset samt återupprätta
hemmet.
Då Sven kom ned i staden till
banken, fann han der många före sig,
stadda i samma ärende. Hela gatan
var full af menniskor, hotande,oroliga.
Banken var stängd!
Intet hopp om att få en cent!
— Det är nog att göra en till
anarkist, sade en.
— Det är bara business, sade en
annan och hånskrattade bittert.
Sven sade ingenting, utan gick
deri-från, sedan han förvissat sig om, hur
sakerna stodo.
På vägen köpte han en tidning och
fick deri läsa en lång
sensatlonshisto-ria om, hur bankens direktör, en
högeligen aktad medborgare och
familjefader, fallit offer för en qvinna med ett
förföriskt leende och på henne kostat
ofantliga summor, hvilka icke voro
hans. Der funnos också afbildningar
— exteriörer och interiörer — af det
hem, som han bekostat henne, och som
var närmaste orsaken till, att Sven
icke kunde utbekomma hvad han och
hans hustru sparat ihop för sitt hem..
Hvad han tänkte dervid, är svårt att
gissa. Det är mörkt i djupet af en
menniskosjäl, och ingen vet, hur djupt
det är...
Lyckligtvis hade han nu stadigt
arbete, och de kunde bosätta sig igen,
trots den lidna förlusten. Det värsta
var, att allt blott gick jemt i hop, och
på grund af gjorda erfarenheter
darrade de båda vid tanken på, att de icke
hade en enda dollar till öfvers.
Men det gick, vecka efter vecka, och
de genomgångna svårigheterna blefvo
allt dunklare och dunklare minnen,
allt efter som linierna i deras
ansig-ten utplånades.
Den gamla lugna, sjelfviska
hem-trefnaden infann sig åter. Ingen ny
varelse såg dagen, och derför blef allt
vid det gamla.
Dock kunde det märkas huru de
liksom trängde sig närmare intill
hvarandra och kände det tryggare och
lugnare i hvarandras sällskap än förut.
•
Det tycktes dock hvila en
förbannelse öfver hemmet. Knappast sex
månader derefter blef Sven åter utan
arbete, derför att hans arbetsglfvare
in-stälde sina betalningar.
Han sökte med brinnande ifver nytt
arbete, men fann intet. Elin kunde
icke heller få något “för dag”, så att
hon kunde få stanna i hemmet
åtminstone om nätterna.
Snart befunno de sig i samma
belägenhet som en gång förut — hyran
skulle betalas och de egde icke en
cent. Dyster hopplöshet inträdde.
Sven hade tänkt lifförsäkra sig, så
snart han var förvissad om, att han
kunde betala premierna regelbundet.
Meh så långt kom han inte. I annat
fall kunde Elin snart blifva en väl
försörjd enka, hvilket vore bättre...
Han kände sig nedtryckt af skam
— skam öfver att han icke kunde
uppehålla hemmet. Hvad Elin
beträffade, så viste han att hon, då det gälde,
lättare skulle kunna försörja sig än
han. Men hemmet? Det borde han
underhålla — men kunde ej. Han
hade en instinktlik förnimmelse af att
Elin föraktade honom. Han tyckte
sig läsa detta i hennes ögon, 1 hennes
rörelser. Och detta gjorde honom än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
