Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De främste ocb be çtterste.
Långlagd, ljuslagd, storknotig, med
snftft tillskuren och snålt tillknäpt
l&ng bonjour, korta ärmar och
svartbruna handskar samt byxorna högt
uppgigade — man kunde knapt
misstaga sig på, att han var en teologie
seminarist.
Han ringde på vid bakdörren till ett
ståtligt brunstenshus vid
boulevarden.
En rätt näpen, men en smula näbbig
flicka med liten spetBmössa på hjessan
och ett litet kokett, hvitt förkläde kom
och öppnade.
Seminaristen lyfte på hatten med en
välkootrollerad åtbörd — så
välkon-trollerad, att den föreföll löjligt stel —
och frågade långsamt, om der funnes
några svenska flickor.
Ja vars, det fans der visst, och man
såg icke förvånad ut, ty man var van
vid, att svenska flickor rönte
efterfrågan. Dock blef han väl mottagen så
väl för landsmanskapets skull som
kanske ännu mer derför, att han var
ung och seminarist. Han blef införd
i köket, der en ganska yppig blondin
tjenstgjorde som prestinna framför
den kulinariska konstens altare, samt
blef till och med bjuden att sitta ned
på en stol, som först blef aftorkad med
en damtrasa.
Knapt hade han satt sig och börjat
framföra sitt ärende, som var att sälja
uppbyggliga böcker och upptaga
prenumeration på en religiös tidning, förr
än den blonda, fylliga köksan, efter att
en stund ha stirrat på honom med sina
ljusblå ögon, utbrast:
— Jösses koss, ä’ de’ inte du, Nesse?
Seminaristen rodnade blygsamt —
eller plågsamt — och stammade:
— Jo... joo... det är just såsom så,
att det är Jag... och... hm... är icke
detta... hm... jungfru... hm... Stina?
— Vesst hundan ä’ de’ de’, mente
Stina med ett mycket öppet leende. De’
va’ najst å träffa dej, Nesse. Ja’
unn-ra’ så mycket, hvad som blitt å dej,
se’n vi skildes ifrån hvarandra i
Nevi-jårk... Vi hade mycke’ trefligt på
båten.
Och Stina strålade i glada minnens
ljusskimmer.
Seminaristen skrufvade sig på
stolen, så att det pep vid gnidningen och
svarade:
— Ja, det var rigtigt... hm...
nöj-sammeligt å träffa Stina. Har Stina
hört någe’ nytt hemmaifrfin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
