Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det skulle hafva varit helt enkelt ett
underverk, om en person som varit
med sä mycket som Anderson skulle
gått helt och hållet skottfri, 1 all
synnerhet som han var ute 1 det allra
värsta kulregnet.. Anderson kunde icke
glädja sig åt någon stormtur. Vid
fle-re tillfällen hade han blifvit alldeles
genomsållad af kulor. Han vägde nu
42% pund mera än då han gick ut 1
kriget. Så mycket bly hade han i
kroppen.
Man borde ha väntat, att en hjelte
af Andersons kaliber skulle hafva
blifvit befordrad minst fem eller sex
nummer öfver amiral Dewey. Men trots
allt hvad han uträttade, steg han
aldrig högre än till kompanikock.
Orsaken dertill får naturligtvis sökas
bland intriger 1 Washington, D. C.
Att det regemente han tillhörde
aldrig kom längre än till Chickamauga,
är emellertid en felaktig uppgift, som
måste rättas, innan det
spansk-ameri-kanska kriget nedskrifves på
historiens blad.
En lycka var, att Andersons mage
tålde “hårdtackorna” och den
“kaifha-de rostbiffen”, så att han kunde
komma hem och upplysa oss om saker och
ting. om hvilka vi kanske annars
sväfvat i evig okunnighet.
Ja, nu är han hemma — ännu en
gång åter tillbaka igen. Och
flickorna äro alldeles hospitalstokiga i
honom. De kyssa honom så tidt, att han
inte ens hinner torka sig om munnen
mellan hvar gång.
Och de bry sig inte det minsta om
nAgon annan ungkarl, när Anderson är
i närheten. Häromdagen såg jag
honom midt i en ring af unga damer,
bland hvilka befunno sig Grönqvists
och Karlsons fästmör samt den ljufva
varelsen på hvilken jag de sista,
veckorna gått och tittat mig snedögd. Han
förevisade en tom patronhylsa för dem
och de beundrande töserna stodo der
och — som det heter i en öfversättning
af en engelsk roman — “släppte smit
rop”.
— O! — O!! — Oo!!!
Och så lade de sina små hufvuden pä
sned och tittade upp till honom med
beundran.
— Har de’ skjutits med dem på
mäster Anderson? frågade Grönqvists
lilla unge med en rysning af bäfvan och
förtjusning.
Anderson beekref då, hur han fått
den på pekfingret alldeles som en
fingerborg, när han stod som Karl den
tolfte i Kungsträdgården i Stockholm
och pekade mot öster.
Nästa gång han skulle helsa på
lof-vade han ta med sig en spansk kanon,
som han eröfrat i en drabbning.
Grönqvist och Karlson hålla på att
dö af grön afund och svartsjuka i
brokig blandning. Och jag sympatiserar
med dem.
Vår enda tröst är, att Dewey snart
måtte komma hit. Vi hoppas
nemli-gen. att han för en tid skall kunna
ställa Anderson i skuggan, så vi kunna
få förvillade töser igen.
Nu kom “pitchern” och det blef ett
afbrott i Charlie Petersons prat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
