Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 68 —
naturföremål eller naturfenomen, det andra ställets med ett
annat, låter sig naturligtvis icke alltid förklaras. Som
allmän grundsats kan man endast uppställa den regeln,
att en trakts invånare dyrka som sin specielle gud den
naturmakt, hvaraf de tro sig speciellt beroende. »Frågar
man hvad som måste te sig som det högsta för ett
nomadiserande folk, solen eller månen, och hvilken af dessa
båda himlakroppar, som är lifsbetingelsen för åkerbruket,
måste ett oförvilladt omdöme utan dröjsmål svara: solen
betingar åkerbrukets framgång; för herdestammarna träder
däremot månen med stjärnehären i förgrunden1.» Där
samma naturmakt dyrkas af folkslag, boende på skilda
breddgrader och under skilda klimat, kan ifrågavarande
gudaväsen på de olika ställena fattas som varande af
alldeles motsatt kynne. För nordbon är exempelvis solen
alltid en god, lifgifvande gudom. Dess karaktär af en
förhärjande och tillintetgörande makt, som förtär allt lif,
är nordbon lika främmande, som den är naturlig och
förklarlig bland folk, som lefva på breddgrader, där
solstrålarna falla lodräta och brännande, förintande all vegetation.
Där kan en solgud som Nergal skrifvas med svärdets
ideogram och öfvergå till en pestens och dödsrikets herre2.
Men solen dyrkades af babylonierna icke endast i sin
egenskap af fördärfbringande makt. Dess betydelse för
åkerbruket var allt för stor och påtaglig för att så skulle
kunna ske. Antalet af de gudar, som representera solens
välsignelsebringande inflytande, är tvärtom, som man kunde
vänta, mycket stort i den babyloniska religionen. Om
det är riktigt att antaga, att såväl sol- som mångudarna
voro lika talrika som städerna i Babylonien, i det att
hvar och en af dem hade sin egen solgud och sin
egen mångud3, är väl tvifvelaktigt. Om än de olika
kulturcentras invånare icke få tänkas ägna sin
dyrkan enbart åt det gudaväsen, som intog den främsta
platsen i deras religion, utan hvarje stad hade sin krets
1 Hommel, Gestirndienst der alten Araber, 8.
2 Jensen, Kosmologie der Babylonier, 140.
3 Sayce, Hibbert Lectures, 166.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
