Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tacksamhetsskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slängkappa, som betäckte skröpligheten med ett blått, fladdrande
omhölje.
Han blef gift, men hustrun lefde icke länge – dock så länge,
att hela staden visste, att magister Stults var en hustyrann och
behandlade sin maka icke stort mildare än sina klasspojkar. Hela
skilnaden var den, att hon dog, men pojkarne voro seglifvade.
Efter hvad stadens fruar hade att berätta, var salig fru Stults i
lifstiden en »god och beskedlig människa».
Sedan hon dött, hade magistern, besynnerligt nog, fått smak för
ett husligt lif, men ville antingen ej gifta om sig, eller fick han
korgen öfver allt. Hvad vet jag? Han tog då i sitt hus en enkefru
Senius, en ordningsmänniska, som tog saken mycket raskare än »salig
frun», Konrektorn, van att befalla alla, stötte här på ett motstånd,
så oväntadt och eftertryckligt, att han måste stilla sitt humör och
vanligtvis sticka pipan i säcken.
»Det är en ’Nemesis divina’», sade prosten. »Det är rätt åt
den etterbobben», sade prostinnan.
Fru Senius var en Nemesis divina af den gröfsta sorten – stor
och stark, rödblossande, då hon blef ond, och med en talande tunga,
som ej tillät konrektorn att komma fram med hvarken anfall eller
försvar. – Konrektorn hade många gånger tänkt att »skilja sig från
människan», men huru detta egentligen skulle gå til], var han ej i
stånd att få klart för sig, ty att i en så ömtålig fråga underhandla
med fru Senius var tydligen att komma in i ett getingbo. Mot lejon
och leoparder kan man kämpa, men mot getingar är man vapenlös.
Fru »Senia», som konrektorn regelrätt sade, blef således qvar
och styrde konrektorns lilla både hushåll och person.
Emellertid kunde obehagliga sammanstötningar någon gång icke
undvikas, hvilka dock alltid slutades på konrektorns sida med ett
afgjordt nederlag.
Konrektorn rufvade då på hämnd. Han förstod mycket väl, att
han ej var i stånd att bli af med »Senian» på bättre vilkor än att
gifta sig – välförståendes med någon annan, och som den
rund-skurna kappan för 30 år sedan var hans friarehabit, iklädde han sig
stundom denna drägt för att låta Senian förstå, att hennes tid hos
honom kunde vara ute när som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
