Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tacksamhetsskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I konrektorns klass funnos två knäkamrater, hvilka händelsevis
voro goda vänner, lika gamla, lika stora och lika snälla. De hulpo
hvarandra med lexorna och Cornelius Nepos eller den så kallade
»Korfvanisse».
»Gustaf, låna mig din griffel, jag har glömt min hemma», sade
Sigfrid Götlander till sin vän Gustaf Möller.
»Jag törs inte, du vet konrektorn tål icke, att vi låna och tuska
oss emellan eller glömma något hemma.»
För första gången blef Sigge ond: »Jaså, du vill inte låna mig
griffeln!» och i det samma tog han Gustafs griffel och band den i
det tomma bandet vid griffel taflan. – »Ser du!»
»Hvad var det, som Möller skulle se?» röt rektorn, som nu
inträdde, klädd i sin rundskurna kappa. »Möller, hur var det?
Bekänn sanningen, slyngel, bekänn! Hvad var det du skulle se?»
Den stackars Sigge darrade af ånger och ångest, men hade ej
mod att bekänna, då konrektorn stod der i den fruktansvärda blåa
kappan.
»Nå, vill du tala?»
Då böjde Gustaf på hufvudet och sade sakta: »förlåt mig, herr
konrektor, men jag har glömt min griffel hemma.»
»Jaså, gunstig herrn behagar glömma sina saker. Jag skall
försöka att väcka upp hans minne, uppfriska det, styrka det», och nu
började en bastonad, hvars like klassen ej på länge bevittnat.
Ju mera konrektorn slog, och ju mera Gustaf bad, dess bjärtare
framstod Senian inför konrektorns inre öga; han tyckte nästan, att
hon skulle känna hvarje rapp han utdelade åt Gustaf Möller.
Det fans den tiden ingen makt, som kunde tukta en arg
skol-karl, och tidningarna voro hvarken många eller kinkiga nog för
att blanda sig i en så privat sak som den, huru skolgossarne
behandlades.
Påföljande dag, som var en söndag, låg Gustaf till sängs. Det
hette der hemma, att han »förkylt» sig; ty hans far, kopparslagaren,
hade liksom konrektorn sina egna åsigter om barnuppfostran och
gjorde vanligen sina små tillägg i behandlingen. Blott »mamma»
visste, huru det var fatt, och hade hemtat blyvatten från apoteket.
Men bredvid sängen satt knäkamraten med rödgråtna ögon och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
