Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
åter den glade verldsmannen, som utgjorde samlingspunkten i hvarje
sällskap, han hade återvunnit hela denna makt att tjusa gamla och
unga och, liksom på skämt, lägga sig till en hel massa beundran och
vänskap, som med mera skäl bort tillfalla andra. Man kunde ej se
något gladare, vänligare och mera lockande än hans leende, icke höra
någonting mera harmlöst och roligt än hans lätta konversation, der
vanan öfvergått till natur. De våldsamma passionerna, som förut
gjorde honom orolig, tycktes ha försvunnit, och det växte drufvor och
lagrar öfver den slocknade kratern.
Han ämnade nu afsluta sin kurs; men detta hade sig svårt för
en yngling, som gjort sig till ett behof i alla sällskapskretsar. Man
kunde ej tänka sig en glad bal eller en treflig supé, der ej Erik
Palmén var med. Hela sällskapslifvet i staden och dess omgifning
höll på att somna, om ej han deltog deri.
Studierna gingo således temligen trögt, och gubben Sönnerberg
förlorade hoppet att någonsin få se »kandidaten» bryta puppan och
utveckla sig till en rättskaffens »licentiat». Palmén hade den tiden,
det man visste, blott en enda vän.
Detta var en kamrat, som med mycken ifver slagit sig på
botaniken och som, bland många andra, bevisade, att en enda stor man
skapar omkring sig ett helt slägte af efterföljare. Så skapade
Tegnér omkring sig en massa Tegnerider, och Agardh och Elias Fries
botanister. Sjöberg hette den beskedlige kandidaten, som af
kamraterna kallades för »Gräsläsaren». Dylika gräsläsare voro den tiden
(jag vet ej, huru de nu bete sig) de beskedligaste människor under
solen: fromma som blommor eller på sin höjd djärfva som lam.
Fredrik Sjöberg var en sådan fin och känslig varelse, och
besynnerligt nog just honom hade den kraftfulle, häftige, snillrike Erik
Palmén valt till sin vän.
Allt hvad Erik tänkte eller kände skulle Fredrik Sjöberg veta
- hvars hjärta och hufvud voro de gömställen, der den orolige kamraten,
som ständigt låg i härnad, gömde sin själs skatter undan profana händer.
En vacker dag kom Palmén in till vännen Sjöberg och satte sig
midt emot honom hvilande armarna på ett herbarium, hvilket nästan
var oundvikligt, om man nödvändigt ville hvila armarne; ty alla platser
voro fyllda af herbarier och botaniska verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
