Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men det blir väl ändå ledsamt det här, och då ni kan
betala så ...»
»Nej, jag aktar mig för det. Han slår stort på; men jag vet,
att det är skralt med omständigheterna; det tar allt i pungen att
föda mig här; mig felas ingenting, gudskelof, för si barnen föra in
både ett och annat, och der hemma kan jag ingenting göra till gagn
för gården. Jag är gammal och kan rätt behöfva hvila mig; men
få se, om inte herrn en vacker dag slår vantarna i bordet och jag
kommer ut, men då blir jag den som går till honom och säger: ’nå
hur smakade betalningen för den ruttna sillen?»
Bondgubben satt här ungefär af samma orsak som en engelsman,
som för åratal hyr in sig i en främmande stad och der hela dagen
håller utkik i fönstret för att passa på, när ett bristfälligt torn
faller omkull.
Jag vet ej, huru historien utvecklade sig eller om köpmannen
gjorde konkurs – och i detta fall kom bonden åter hem till de sina
– eller om köpmannen redde sig och icke gjorde konkurs och icke
heller tröttnade att erlägga ersättningen för bondens underhåll – och
i detta fall sitter han der än eller har aflidit i fängelset – blott för
principens skull.
Jag kastar mig nu öfver till en liten händelse, som mera gladt
mitt hjärta än något annat, fastän jag endast hade tillfället att tacka
derför. Men tillfallet är väl ej annat än en utgrening af Guds
försyn, en af de många rottrådarna från en öfre verld, som slingrar sig
genom den mörka mullen här nere.
Då jag en vacker förmiddag gick in i ett logement i ett
gemensamhetsfäugelse och genomgick den långa raden af mördare, rånare
och tjufvar, som alla med fräckhet och blott någon skygghet i blicken
berättade mig, att de voro oskyldiga, gjorde jag min vanliga fråga:
»Hvad är du anklagad för?» till en yngling som stod i ledet. Han
brast i gråt och svarade ej genast; men slutligen sade han
halfhviskande: »Jag sitter här för mord.» Man får under loppet af många
dylika undersökningar en viss öfning i fysionomiken, man märker
dessa många små minförändringar, som nästan ingen vana vid
förställning kan utplåna, och lär sig till och med (hvilket våra
filantropiska damer borde lära sig) att skilja verkliga, varma tårar från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
