Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jaså, men när man två gånger slagit befäl, så är väl nådens
dörr stängd.»
»Jaha, låt så vara, men jag har föresatt mig att ta lifvet af mig
själf och ge den kungliga nåden på båten; jag kan göra mig fri ur
eländet, när jag vill. Det är bara det jag vill säga generaldirektören och
kungen, sen må de göra i sin sak hvad de vilja – jag gör som
jag vill.»
»Nå, nå! Hota ej med det», sade jag; men jag såg tydligen i
de små, grå, qvicka ögonen, att han talade allvar.
Han talade mycket om sina öden. Det var ett lifligt lynne med
varm känsla både för det goda och det onda, men med en god portion
fåfänga på bottnen. Skulle han verkligen taga lifvet af sig, så skulle
det ske för att väcka uppseende. Efter ett långt samtal slapp jag
ändtligen lös och utgick samt omtalade allt för Troil. Denne gick
till honom och fick ett lika långt samtal och lofvade att tillstyrka
hans nådeansökan, dock med förbehåll, att den ej fick innebära mera
än begäran om nåd och ej vara längre än högst ett ark. Troil kände
mannen förut, emedan han till fångstyrelsen insändt en nådeansökan,
som gick på tio ark. »Jag har», sade Troil, när han berättade detta,
»förbjudit honom att komma in med långa manuskripter, fastän han
skrifver med talang och ganska läsbart.»
Denna nådeansökan på ett ark kom in, men i ansökan hänvisades
kongl. maj:t till en bilaga på 8 ark. Karlen fick nåd det oaktadt
och mördade ej sig själf. Men ett år derefter uppenbarade sig hos
mig i Stockholm, der jag bodde, en gentil herre, klädd i ny, svart
bonjour och dito benkläder, väst med sidenränder, hatt, spatserkäpp
och handskar. Det var min gamle bekante.
»Mjuka tjenare», sade han, »hoppas vara igenkänd?»
»Nej, verkligen icke.»
Det är i sanning ej så lätt att reda sig med sådana metamorfoser
som emellan den hvita buldansdrägten, en fånge bär, och den gentila,
som brukas af en half sprätt.
»Mitt namn är B., jag satt på Malmö.»
Nu igenkände jag de små, grå, lifliga ögonen och det hastiga minspelet.
»Jaså, B. är i Stockholm.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
