Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den siste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIEN OM BEN SISTE. l 59
och dalar med sin mörka grönska samt den djupa viken, som stilla
och fredligt inträngde mellan bergen.
Nu hade gubben Furugren den förargelsen att nästan hvar vecka
se en ångbåt styra in i viken för att hämta bräder och plank vid
ångsågen, under det att hans eget lilla torp låg i en öken med sina
få furor och granar, sin lilla trädgård och sin taklök på torftaket.
Den dagen var alltid en sorgedag för den gamle, som hade nog
af att om aftnarna se, huru solen glindrade på det gamla slottets
många rutor och huru röken steg blå och hög ur skorstenen på den
kemiska pappersmassefabriken, sorn man förlagt i grannskapet.
Öfverallt trädde den nya industrien upp som en fiende till det gamla.
»Jag minns väl ej den tiden, då salig gamle baron själf jagade
i sina skogar», berättade han, »men far min, som också var
skogvaktare, omtalade? att baronen var en säker skytt. Som pojke var
jag ofta deruppe på slottet. Herre Gud, hvad den baron var för en
ädel herre,, fastän han ej sade många ord! Far min berättade väl
något om huru en underskön fröken svikit baron och att han derför
blifvit en enstöring i alla sina dagar; men det minnes jag ej ändå
så noga. Jag var så der sexton, sjutton år, då som vanligt en hop
slägtingar nära och fjärran från samlade sig på Nordanskog för att
jaga. Alla tyckte den gamle enstöringen, rik som han var, gerna
kunde släppa till sina vidsträckta jagtmarker och sitt rika bord. Han
åt emellertid aldrig själf vid stora bordet. Hela hans enkla middag
fick rum på en liten bricka; men slägten bevars! alla dessa löjtnanter
och kongliga sikterare, som räknade slägt med barons slägt - Gud
vet huru långt bort - kommo som gräshoppor i Egypti land hvar
sommar. Far min var så arg, att han höll på att springa i flint;
han kunde inte tiga. ’De skjuta ut allt vildt, herr baron, och sedan
smörja de kräset; de förstöra allt hvad här finnes’, sade han. ’Låt
dem förstöra; det roar dem’, sade baron. ’Men . . .’ ’Inga meu; det
måste så vara’. ’Men det gör mig så ondt’, sade far min. ’Det
måste dock ske, under mina ögon eller sedan jag slutit dem i döden’.
’Är det då nödvändigt?’ sade far min häpet. Ma’. ’Hvarför då?’
’Jag är den siste’.
Jag stod vid dörren och hörde på och glömmer det aldrig.
Gamle baron gick fram och åter och stannade slutligen framför min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
