Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den siste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
far. Du gråter, min käre Furugren, man skall aldrig gråta öfver
det oundvikliga. Ser du, jag iar den siste af namnet. Detta namn
måste försvinna, och de minnen, som hänga dervid, glada eller
sorgliga, skola glömmas. Nåväl! De ha skjutit det sista rådjuret,
säger du. Nästa år skjuta de den sista elgen, alla äro vi här den
sista. Efter mig hugger man snart ned den sista eken och sedan
den sista furan i mina härliga skogar. Begriper du, gamle
Furugren, så skall det gå, så måste det gå! Det höfves ej att sörja och
icke att vredgas heller. Gud vill så, eljest ginge det ej så.
Min far grät af förargelse mer än af smärta. Han böjde sig
icke lika lätt för denna nya tiden, som hans herre gjorde. Emellertid
gaf baron honom och efter honom mig i donation denna ega - tre
tunnland. Se ut genom fönstret! Det der är ju furor som duga!
Jag vet ej, huru många gånger inspektörerna under min tid mätt
stammarnas storlek. De påstå, att tusentals riksdaler ruttna bort.
Ha ha ha! Låt dem ruttna! Men furorna stå för min räkning så
länge jag lefver. De stå här till en skam för dessa krämarsjälar,
som värdera allt i penningar och som skulle sälja sin mors likkista,
om de finge en rund summa. Den sista elgen fälldes af de fina ung»
herrarne, kantänka; men baron ville ej smaka på steken. Baron lefde
länge och skyddade skogen i sin tid. Sedan han blifvit begrafven,
var det snart slut med alltihop. Skogen »förädlades» till spärrar och
plankor, och den, som hunnit växa upp, kokas nu till pappersmassa.
Det är ett huggande och ett kokande. Forntiden högg man ner och
af samtiden gör man pappersmassa. Det är ju roligt, allt det der?
Men mina stora träd skola de ej få. När jag känner döden
nalkas, så hugger jag ned dem och eldar upp dem. De skola icke
föra ut dem till England, nej! här skall rubb och stubb bort med
den siste skogvaktaren. Ser ni, herre, slutade skogvaktaren, huru
solen glindrar på rutorna derborta? Det är himmelens söl, som tar
afsked af det gamla. Ser ni, huru det blinkar i brynet der? Det
är solen, sorn blinkar bort några moln, som stryka förbi. Dessa
moln äro tårefloder, som draga fram utan att fälla en tår, ty marken
är öde och tom, och hvarken sol eller regn kan tvinga något att
växa bland stenar och gryt. Märker ni, huru tyst det är här ute
på de magra ljungbackarna? Åh ja! Salig baron klagade icke, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
