Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26 Kron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
der från och till», ser man tydligen, att hemmet ej är ett hem, utan
blott ett »tillhåll». Der råder oordning och smuts, Orenlighet och
missnöje, och framför allt lättja. Der bevisar allt, att stugan ej anses
för annat än »första förslagsrummet» till fattighuset. Der finnas
barn, bleka, tjocka öfver lifvet, med utmärglade lemmar (man blir
sådan, då man måste lefva af blott potatis); de äro små irländare,
som desse vanligen tecknas, och hustrun går der »slampig» med
håret kring ansigtet. Mannen har ej varit hemma på halfva veckan;
han har tagit sig arbete vid uärndemans bränneri, och der trifs han
bäst. Den enda tid, han säkert kommer hem, är, om han sjuknar
eller faller och förderfvar sig. Då förs han hem för att »vårdas» af
de sina; men så snart han åter kan komma upp, försvinner han, »ty
inte kan han lefva på kåltäppan, och inte har han der att göra».
Han är ej annat än en beväpnad »proletär», skulle de lärde säga,
färdig att lyda hvem som helst och för hvilket ändamål som helst.
En armé af dylika har intet att förlora.
Nog af! Han är icke jordbrukare, fastän han hjälper att odla
jorden; men den är ej hans. Han känner således aldrig denna
hemkärlek, som är det första och nödvändigaste hjärtbladet för
fosterlandskärleken. Har ’inan intet hem, så har man icke heller något
fosterland, och ur denna sats kan min vän lektor M:s hela stilistiska
förmåga och hela »makt öfver ordet» ej taga bort en bokstaf; ty
fosterlandskärleken är ej en parasitväxt, som klänger sig fast vid
skyhöga teorier och får sin näring genom luftrötter, utan den måste
stå djupt rotad i fosterlandets egen jord och amrnas af Sveriges
allvarliga natur.
»Ja, örn nu mor hade något att bjuda på», sade Kron. »Si,
jag har väl», fortfor han och gick till »tulpeten», »litet bränvin
hemma, men det är bara finkel, förstås.»
Han tog upp flaskan, som innehöll litet bränvin med ett par
stora, svällande pomeransknoppar, som troligen i åratal meddelat sin
smak åt vätskan, men hvilka nu,, som det tycktes urlakade, »på
in-dragningsstat» bibehöllo sin plats i flaskan.
»Ah, inte ha vi något att bjuda annat än färskt smör», sade
hustrun, som vid sina fyrtio år bibehållit en stor del af - icke sin
skönhet, ty det hade hon aldrig egt - men sitt ungdomliga sinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
