Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allas gunstling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLAS GUNSTLING. 193
»Jaså, det var svåra vilkor; men låt gå! Jag är dessutom så
kort tid der, att jag icke hinner att bli bekant med någon.»
De bägge vännerna anlände själfva julaftonen - för att vara
noggranna - klockan tre eftermiddagen. Det vill i vårt klimat säga
skumrasket.
Klockan fyra hade Kalle Fredin förtroendet att lacka
småherrskapets julklappar, som hvardera skulle läggas i många papper och
förseglas väl, så att pappa och mamma och pojkarne skulle bli bra
nyfikna, innan de togo fram en stång lack eller en liten krage, som
man sytt på länge och väl.
Klockan sex skref han åtskilliga poesier, som skulle åtfölja
fröken Mathildas många julklappar. Klockan sju kom mamsell
Theodora och begärde goda råd och verser, och klockan åtta kom själfva
frun i huset med uppdrag att »herr Fredin» skulle vara så god att
skrifva något med ett par blomstervaser, som pappa skulle få, och
så vidare.
För en hvar som ej visste, att Kalle kommit klockan tre
eftermiddagen den 24 december, skulle det klockan nio samma afton
förefallit otvifvelaktigt, att han från barndomen varit vän, slägt och
bekant i huset. Han å sin sida gjorde ingenting annat, än att han
var vänlig och tjenstaktig; men det öfriga herrskapet tycktes ha den
Öfvertygelsen, att han tillhörde dem och ingen annan. Stackars Kalle!
Så var det öfverallt - i alla landsändar, dit han lekamligen hunnit.
Kalle Fredin hade en afgjord motvilja att bedöma andra -
något, som för vanligt folk är det lättaste i verlden. Han var
således icke fallen för sqvaller och förtal, utan lät alla gälla allt hvad
de kunde gälla.
När således de bägge vännerna efter julaftonens nöjen kommo in
till sitt, tycktes det, som Kalle var nöjd på alla sätt. Han behöfde
ingenting mer, än att folk var vänligt mot honom - någon kärlek
eller kurtisaffär tänkte han ej på - han pratade lika gerna och lika
vänligt med en grönsiska, som vänder på hufvudet, liksom om hon
fÖrstode hvad man sade, som han talade vid en flicka eller herre.
Han höll af både människor och djur, det var hela hemligheten hos
denna dragningskraft, som gjorde, att han var »allas vän».
Ur Onkel Adams portfölj. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
