Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vrå bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VKÅ BLAND BERGEN. 255
»Jaha, gumman min, vi kunna ju göra en liten tripp till tant
Augusta på Mellingsholm och till Stockholm och på en gång störta
oss in i bildningens medelpunkt.»
»Ja, för att sedan känna ensamheten så mycket djupare», sade
majorskan. »Nej, sälj detta välsignade, gudomliga Hälldala, som
ligger utom verldens gräns.»
»Det skall du inte säga, gumman rnin. Ser du, vi få
främmande. Se på sjön!»
»Nå, min Gud, det är den välsignade presten - det är en egen
smak, att hela qvällarne sitta der och slå i ett bräde med gubben
Totilander, som på sin breda dialekt säger: ’Nu ska man väl göra
majoren till Jan.’ Jo, det är skönt!»
Majorskan gick, ty hon var framför allt annat en riktig
matgumma, och det som i hennes enslighet mest plågade henne var, att
hon icke hade gäster, som förstodo sig på mat.
Komminister Totilander gjorde det, men på sitt vis, ty han hade
god aptit, men var ingen matforskare, han endast åt och berömde
utan all urskiljning. Att laga god mat för honom, var som att kasta
perlor för -; han tyckte, att hummerpastej smakade just ingenting,
och åt champignoner, som om det varit stänkvälling, med sked. Och
hur skulle man få sig hummer och ostron, då man bodde vid verldens
ända och icke hade annat att ta till än fläsk och ärter eller »en fåra»
eller en gödkalf och ur sjön en smula aborrar, hvilka dock hade det
felet att vara insjöfiskar.
Majorskan, som gerna såg främmande och i ungdomen var van
vid att lefva i sin tants komrnerserådinnan Ädelgrens hus och som
der lärt sig alla kokkonstens finesser och dessutom blifvit berömd för
sin smak att lägga upp - att ej tala om att ordinera maten -
fick således icke i något följa sina sympatier för främmande och för
mat. Intet kunde man skaffa sig, och om äfven detta lyckats, så
hade man ingen som förstod, att (fet var delikat och rart. Man hade en
gång på själfva Hälldala fått sig ferska rödspottor och verklig
saltsjöfisk, som majorskan tillagat med en sås, så delikat, att majoren
brydde sig ej om den, men Totilander och fanjunkare Dunderdal, som
kommit, smorde i sig ett dussin, innan man visste ordet om, och
slutligen yttrade bägge, att siklöjor voro bättre och förslogo bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
