Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckande; då hittade jag på att arrendera en trädgård, som jag skötte.
Baronen blef huttlad i tjensten och tog afsked; men så höll han sig
ej för god att arbeta med öfversättningar under vintern och i
trädgården om sommaren, och så togo vi oss fram temligen bra.»
»Och så fick han en son. Ack! hvad hans ögon lyste.»
’Yxkullska ätten kommer ej ännu’, sade han, ’på en generation
att dö ut.’
»Och det der begriper jag. Det är ett träd, en gammal slägt,
som kan blomstra i sina yttersta qvistar, sedan stammen länge sedan
börjat multna i kärnan. Baronen säger ofta: ’Det är med ett namn
som med ett träd. Till en början näres det från några rötter, som
slagit sig djupt ner i minnets okända djup, men småningom utdör
kärnan, och slutligen är det blott barken – ytan, det tomma
namnet – som lefver. Det är dock från detta, de yttersta qvistarne få
sin grönska; men hvaraf lefver den? Jo, af bara luft, blott och bart
af en opinion, en tillvand vördnad för ett gammalt namn. Då är
det snart slut; men ändå, käre Leman’, säger baronen, ’gläder det
nu dig, liksom mig, då det gamla trädet skjuter nya skott’. Och så
lekte han och jollrade med sin gosse.»
»Nå, nå, den fröjden tog snart slut. Friherrinnan dog och ett
år efter henne unge baronen, fyra år gammal.»
»Det är deras graf, baronen besöker; det är den, han putsar om,
liksom de döde skulle se hans blommor och hans kärlek. Jag tror,
att de se den; jag tror, att de blicka mot oss ur blommornas ögon,
att de följa hvarje känsla, hvarje tanke och finna sig lyckliga, i samma
mån deras qvarvarande kära minnas dem med kärlek.»
»Nu är trädgården borta.»
»Baronen har en liten pension, det är allt, och hvad har han
nu att vänta? Jo; slutet och äran af att vara den siste af namnet.»
»Den siste af namnet?» upprepade jag. »Det måtte kännas
underligt, att vara den siste af ett fordom stort namn!»
»Ja, säg det», sade gubben Leman och fattade sin hatt. »Kom
ihåg ringen!» var det sista, han yttrade, då ban långsamt och
försigtigt gick utför den smala trappan, som ledde från mitt dufslag i
qvarteret »Bergsklippan större» på Kungsholmen.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
