Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blott några år derefter såg jag bland dödsannonserna namnet
Alexander von Yxkull – »den ende qvarlefvande af Gustaf IILs
hofjunkare» – »den siste af namnet»,
Om människovärdet legat deri, att han här i denna verlden
avancerat från grad till grad, uträttat det eller detta – utmärkt sig
genom tapperhet, lärdom, rikedom eller snille – så egde den gamle
hofjunkaren föga värde; och derför glömdes han af alla, utom en och
annan, som plötsligen saknade de vackra pelargonierna i fönstren och
således fastade sig vid, att den, som vårdat dem – den gamle
hofjunkaren – var borta.
Dock det finnes der uppe, fjärran och nära på en gång, en annan
registrator, der hvarje ren tanke, hvarje varm känsla, hvarje ärlig
vilja och handling med daguerreotypisk noggrannhet, ögonblick efter
ögonblick, upptecknas. Finge man läsa den taflan, så skulle den
gamle hofjunkaren vara en rik man, en stor man, höjd öfver brist
och olycka, ödmjuk i sinnet, aldrig klagande, aldrig knotande,
tålmodig, tacksam och med en kärlek, som omslöt det försvunna och
det kommande.
Det är sällan någon, som så burit sista bördan af ett stort, men
sedan fördunkladt namn, burit den så värdigt som han, på hvars
stoft gubben Leman, på egen bekostnad, satte en sten med den enkla
påskriften: »Här hvilar friherre Alexander von Yxkull – den siste
af namnet.»
Ett par år såg man hvarje lördagsqväll under sommaren en
liten gråhårig gubbe syssla kring en blomsterprydd graf på
Kungsholms kyrkogård; men den tredje sommaren uteblef han. Verlden
hade en trogen tjenare mindre – en mindre, som, utan afseende på
»kost och lön», intill döden vårdade sin herre – och sedan vårdade
sin herres stoft.
Det var gubben Leman, som i sin egenskap af en trogen tjenare
lagt sig ner till hvila – han också: den siste af namnet – det
sköna namnet af att utan beräkning på lön, lof och pris intill det
sista med kärlekens hela hängifvenhet hafva slutit sig till en enda.
Man klagar i vår tid öfver omöjligheten alt få trogna tjenare.
Orsaken ligger tydligen deri, att vi alla förlorat traditionens
välsignelser, under det att vi alla sträfva efter penningens. För penningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
