Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni minnes troligen salig baron Alexander von Yxkull, som
bodde på Kungsholmen, ungefär vid den tiden, då ni bodde der uppe
i högan lofts bur; han som hade så vackra blommor», sade
grosshandlaren till mig.
»Ja.»
»Det var en vördnadsvärd gammal man, fastän något besynnerlig,
som dylika män ofta äro. Baron Meyerheim är af hans slägt –
baron Alexander var baronens mormors köttslige broder, och det rinner
således Yxkullskt blod i hans ådror.»
Det var mig obegripligt, hvarifrån min köpman inhämtat den
der romantiska sagan om blodet, som han i sin ungdom så djupt
föraktat, och ännu mera sin aktning för namnet Yxkull, som en
gammal mormor inom en annan familj burit, men bortbytt mot ett
annat namn. »Tyd mig den gåtan!» sade jag till min ciceron.
»Att Hörner har adliga sympatier? Åh, det är vanligt hos
gamla köpmän, som samlat mera, än de tro en ofrälse måg om att
kunna tåla vid.»
Det är ändå en bra kuriös sak med så kallade principer och en
ännu kuriösare med så kallade åsigter, som växla efter lika
oberäkneliga lagar som väderleken. Emellertid utgör denna oupphörliga
växling just det, som man kunde kalla verldshistoriens meteorologi –
växlingar, som oupphörligt dock föra till ett och samma resultat, då
man nämligen räknar i medeltal och ej gör afseende på den
tillfälliga missväxten inom några sekler och den rikare skörden inom
andra. I den moraliska verlden gäller Josefs dröm lika väl som i
den fysiska – de magra kreaturen äta upp de feta.
-
Det var ej mera än ett år derefter, då som en löpeld ett rykte
spridde sig i staden, att den hygglige bokhållaren Berndt Löfgren
helt tvärt blifvit uppsagd, afskedad och hade rest. Herr Hörner såg
helt mystisk ut, och herr William plirade med de gråa ögonen, men
ingen af dem yttrade ett ord. »Synd om karlen», yttrade för detta
inspektor Svenson, som näst Hörner ansågs »tätast» i staden, – »synd
om honom. Han var rätt hygglig och kallade mig för farbror; men
hin vet – i våra tider så – ja – jag säger lika litet något –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
