Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa amfibier, som lefde i ljuset och det grumliga mörkret på en
gång, med hufvudet uppe och hjärtat i dyn. William hade skott sig
på HÖrnerska konkursen och var således en »klok» man, som åtnjöt
aktning och förtroende, så långt som man ej hade lagliga skäl att
åberopa mot honom.
Det är en mycket vanlig karaktär, som mindre angår egaren än
det samhälle, i hvilket den lefver och verkar; ty dylika karaktärer,
som detta oaktadt uppbäras af sin omgifning, låna åt denna sin egen
dunkla färgton. Det är först, när olyckan drabbar en sådan,
verlden vänder honom ryggen – icke åt den falske vännen, utan åt den
olycklige, som ingen vän eger.
-
En ruskig vinterdag stannade en liten bondsläda utanför det
hus, der familjen Körner numera hade sin anspråkslösa boning.
Ett i pelsar och schalar instoppadt stort och tjockt fruntimmer
vältrade sig, med skjutsbondens hjälp, ur slädan och stod liksom
»lull» på den snötäckta gatan, under det att hon frågade en
förbigående: »Är det här herrskapet Hörner bor?»
»Hörner?»
»Ja, Hörner! Hör hon, min lilla docka, jag tycker, att man i
den här hålan väl kan hinna känna till herrskapet Hörner, som i
forna dagar rådde örn hela subberten, med borgmästare och råd.»
»Jo, jag tror, att de bo ofvanpå», yttrade flickan, mätande den
väldiga figuren från hjässan till fotabjället.
»Nå – det var då en välsignad sak att komma under tak –
snålt väder utaf själfvaste hin – så att det slår knut på
näsan, sade alltid Löfgren, salig människan – man min –
vindragaren».
Det dröjde sedan ej länge, förrän för detta madam, numera
»fru» Löfgren i herrskapet Hörners lilla sal, under ett oupphörligt
pratande, afpelsade sig och slutligen visade sig i sin fulla resdrägt,
en grönrutig ylleklädning, som temligen snäft omgaf hennes väldiga
former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
