Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En glad själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
(Klockan åtta på qvällen.) Allt var bra! Föräldrarne
aflägsnade sig som med afsigt. - Det låg så tydligt som dagen för mig,
att de ingenting hade emot, att jag och Eosalie fingo tala i enrum.
Hvilka förträffliga föräldrar!!
Dessutom finnes det ej här i huset någon äldre syster, som släpar
med, hvart man vänder näsan. Dylika äldre systrar – pappas döttrar
i första giftet - älskliga trettioåriga mor, äro högst besvärliga, när
man vill tala ett förtroligt ord med en pappas dotter i andra giftet,
som nyss fyllt sina nitton år. Herran vete, hvarifrån de taga tiden,
men med äro de. Således intet hinder, men jag lugnade mig för att
ej synas påflugen. Dessutom har min lilla dufva den ovanan att
tala om allting för mamma, och mamma har den ovanan att omtala
allting för pappa. Så står det till med familjehemligheterna i den
familjen; minst tre man högt veta hemligheten.
Vi sutto vid ett öppet fönster. Kaprifoliernas rankor viftade i den
sakta aftonvinden, fåglarne qvittrade, och aftonsolen glindrade på den
lilla insjön. Rätt som det var, afbröt Rosalie samtalet och sade:
»Bäste Axel, jag har en bön till dig.»
»Begär mitt lif, snälla Rosalie», sade jag förtjust.
»Nej, inte så mycket; men ändå mycket nog.»
»Hvad då? Tala! jag lyder.»
»Du kan ej tro, hvad dina bref gladt mig», återtog hon och slog
ned de förtjusande ögonen; »man ser i dem en ren, lefnadsfrisk själ,
ett visst ordningssinne - ja, själfva interpunkteringen är ett bevis
derpå, och pappa, liksom mamma, tycker om dina principer. Du kan
ej tro, hvad vi hålla af dig.»
Om jag ej blifvit en smula nedplattad i anseende till
»interpunkteringen», som vännen Roman gjort åt mig, så hade jag troligen
genast öppnat mitt hjärta, ty det kokade derinne som i Etnas krater
straxt före ett utbrott.
»Du är den ende, som jag kan vända mig till», återtog Rosalie
med ett tjusande leende, under det hon åter slog ned de himmelska
ögonen. »Du håller af mig, är det ej så?»
»Jo, för evigt!» sade jag och fattade hennes hand.
»Ja, du, tro ej, att jag nu talar med dig utan mina föräldrars
samtycke; de hålla också af dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
