Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla pendylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA PENDYLEN, 377
och ute. Jag gjorde just inga observationer den tiden; men alla jag
råkade sågo sömniga ut - dock, det bekymrade icke mig; ty jag
hade sofvit som en liten stut, fastän jag troligen drömt en hel hop,
emedan jag, då jag vaknade, låg med fötterna på hufvudgärden och
hufvudet vid fotändan, hvilket bevisade någon rörelse i sömnen.
Sådant hände ofta.
Plötsligen kom min mor. Hon såg rödögd ut, stackars mamma,
och så blek, så blek. Hon fattade mig om handleden och ryckte
mig med sig. »Kom, Karl, kom in till mormor», sade hon
brådskande, »kom!»
Ja - men visst var det roligare i trädgården, der jag med en
upptäckares hela fröjd betraktade en grann, randig trädgårdssnigel,
som, utsträckande sin långa hals och sina horn, långsamt kröp upp
for ett hängande blad.
Ögonblicket derefter var jag inne i mormors rum. Der låg den
gamla, blek, men med ett gladt småleende på de tunna lapparne.
»Här är Karl», sade min mor. Mormor räckte ut handen och lade
den på mitt hufvud. Jag böjde mig ned, ty jag kände, att det var
något annat än endast lek. Hvad kunde det vara? Sakta drog
mormor tillbaka handen och lade den öfver bröstet; några otydligt
hviskade ord smögo sig fram mellan de nästan slutna lapparne, och i
det samma slog klockan åtta, skarpt, klingande, afmätt som alltid.
Då lyfte mamma mig upp i sina armar och kysste mig. - »Mormor
är borta, mormor är borta», sade hon snyftande; »väl dem, som i
salighet dö!» Och alla gräto. Den enda, som var lugn, var gamla
mormor; hon suckade ej, hon klagade ej, hon var den enda, som icke
grät. Jag hade sett en människa dö för första gången, utan att rätt
förstå hvad det egentligen var. Det, som tydligast stod qvar i mitt
minne, var de åtta klingande slagen, som hördes från förmaket -
mitt sofrum; det var liksom klockan velat säga ifrån hvad tiden led.
Allt det der är en barndomshistoria.
Den gamla pendylen ärfdes af moster Adriana, mormors äldsta
dotter, enka efter en hederlig landtbrukare. Hon bodde långa vägar
från mormor och äfven från oss, och jag kände föga om henne, mer
än att hon hade en dotter, som »liknade sig» att bli vacker, sade
min far, fästan mamma påstod, att hon såg ut som »folket är mest».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
