Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla pendylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 UB ONKEL ADAMS POKTFÖLJ.
njöt hon ej annat, än att hon var friherrinna, och att hennes son
kallades för »unga baron».
Hon var ej nöjd med detta, och Gud vet, om hon kunde vara
nöjd med något. Hon var fostrad i en skola, sträng och ytterst svag
på samma gång. Hon plågades af sin mors misstänksamhet och
jalusi på alla, ty hon, moster Adriana, fordrade, att Ida blott skulle
älska henne och ingen annan. Det gladde henne derför, när Ida
blott efter stort motstånd räckte sin hand åt baron Axel, ty honom
älskade hon icke och allra minst mera än sin mor, som således var
Idas enda kärlek.
Hvilken egoism och hvilka följder!
»Det är så roligt att ha mammas gamla pendyl», sade min mor,
»och Ida, som lät den gå under klubban, saknar den icke. Min
systers rum äro nu förenade med våningen - filen af de tomma
rummen, som blott vid supéerna äro fulla af folk. Det förefaller som
en spöksamling, alla dessa artiga figurer, som då vimla derinne, och
som, då de gå, lemna tomhet och mörker efter sig. Äro de verkliga,
lefvande väsenden, dessa alla, som spöka på kalas?»
»Nej, mamma, de äro blotta vålnader af vänskap, trohet och
välvilja, tomma spöken, som ej träffas hvarken af smekningar eller
svärdshugg.»
Och den gamla pendylen hänger der mellan allas våra porträtt.
Min fars i b]å rock, med hvit halsduk och med,gul väst, ty så
brukades det den tiden, och mammas i hennes ungdom med stora
korkskrufslockar kring det blomstrande ansigtet. Så kom jag, tagen
i barndomen, med utslagen krage och slätkammadt hår. Det syns
ännu i dag, att mor kammat mig riktigt slät, troligen med vatten,
som är barnens pomada och hårolja. Derefter åter jag i uniform med
min hustru midt emot, samt slutligen Magnus och Malla, bägge i
fotografi.
Den gamla klockan har åter kommit till heders, och som det är
en familjeklenod, så blir det hon, som slår sina slag ännu, då vi
gått vår väg in i det tysta riket, från hvilket ingen vänder åter.
Inte tänkte den hederlige urmakare Lund på att hans klocka
skulle ringa en hel slägt i grafven och i tid och otid slå sitt
oförgätliga åttaslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
