Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla pendylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA PENDYLEN. 381
Hon hann ej upplefva, då den tog slut. Hela staden förundrade
sig öfver att baronens läto försälja den aflidnas hela bo; men Ida
hade sagt, att man ej ville ha några sorgliga minnen efter »stackars
mamma». De, som dock ansågo sig bättre känna hjärtelaget, trodde,
att orsaken^ låg deri, att mosters mobilier voro gamla och urmodiga.
Men den gamle köpmannen i hörnet sade ingenting annat än:
»det går åt mynt i det huset, och gummans bo säljes högt. Jaha,
jaha, der behöfves allt hvad man kan få.»
Jag bodde några mil derifrån och lät en vän inropa peridylen,
det enda minne jag ville ha.
Hon kom en afton, inslagen i en låda, till oss, och jag skyndade
mig att placera henne på väggen.
Knappt hade hon intagit sin upphöjda plats, förrän hon började
surra, och så slog hon sina åtta, skarpa, klingande slag, nu på
qvällen.
Min mor, farmor, som hon kallades, och alla barnen stodo
omkring.
»Minns mamma, att hon slog åtta just som gamla mormor dog?»
»Nej, det minns jag icke; men på förmiddagen var det.»
»Jag minns det, ty jag var barn den tiden och - det der
åttaslaget glömmer jag aldrig.»
Jag nämnde helt beskedligt icke om att jag vid samma
klockslag stått som en narr inför en kokett,, min kusin, nuvarande
friherrinnan.
Hvarken mamma eller hustru min eller barnen hade en aning
om, att rnan låtit dra sig vid näsan, fastän man bort akta sig, då
man känt den lindriga skakningen, som förrådde, att en glödande eld,
mäktig och orolig, rörde sig i djupet och när som helst kunde bryta
fram.
Det gifves lynnen, som just derför, att ett förstörande element
rör sig på djupet, äro blomstersmyckade och skönare än något lugnt
landskap, som hvilar på en fast grund. Och då man är blott
tjugufem år och står framför en skön, adertonårig flicka, så är man ingen
Palmieri, äfven om man anar en vulkan på djupet.
Idas baron var i allo en hygglig man, beskedlig och medgörlig,
men förskräckligt enformig. Af hela sin lycka som maka och mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
