Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svenske Poeter
- 13. Gustaf Fredrik Gyllenborg
- 14. Erik Johan Stagnelius
- 15. Carl Gustaf af Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ter. Hon har i Clara kyrka låtit upprese ett monument
öfver honom. Hon afled i Stockholm den 13 Mars 1808.
*
14.
Erik Johan Stagnelius.
Efter den plan vi antagit, att något utförligare
afhandla de skalders karakteristik, som numera äro mindre
bekante och mindre gutterade af den läsande allmänheten,
men att deremot vara korta, med dem, hvilkas namn hvar
och en känner och hvilkas skrifter äro en allas tillhörighet
kunna vi åtnöja oss med att anföra de få data, som
utgöra den alltför tidigt bortgångne Stagnelii torftiga biografi.
De äro: att lian föddes den 14 Oktober 1793 och afled
den 3 April 1823, icke 30 år gammal. Men om listan
öfver hans lefnadsomständigheter är torftig , är deremot den
öfver hans arbeten så mycket rikare , både till deras antal
och till deras halt. Denna sistnämnda behöfva vi icke
afväga; efterverldens dom har redan bestämt den. Vi
nämna deribland allenast de tvänne förnämsta: Wladimir och
Martyrerne, tvenne stycken, som ensamma vore nog att
bereda en vanlig poets rykte, men som blott utgöra en
ringa del af hans vittra qvarlåtenskap. Kanske bör det,
för fullständighetens skull, anföras, att han ingick i
Kansliet, men deri aldrig hann till någon högre grad än kanslist.
*
15.
Carl Gustaf af Leopold.
Af alla Svenske Författare ges det ingen, som, upphöjd
af den allmänna beundran , det enskilda hatet och
oförståndet sökt så djupt nedsätta, som denne. Efter Kellgren
innehade han, intill Tegners framträdande, obestridd thronen
inom Svenska vitterheten , och om denna senare i vissa
fall gjort honom densamma stridig, skall den sansade
efterverlden likväl erkänna, att det ges andra, hvari han
hvarken af Tegnér eller någon annan blifvit öfverträffad, och
att de båda store skalderne kunna bestå bredvid
hvarandra med oförminskadt anseende, likasom de i lifvet
hemburo hvarann en oförställd aktning och beundran. Deremot
nämnde vi att ingen blifvit så våldsamt angripen, så nesligt
beljugen , så skändligt smädad af sina fiender, som Leopold.
Ett slags sammandrag af denna vansinniga illska finnes i
Hammarskölds Svenska Vitterheten, hvari det bland
mychet annat heter: »att han aldrig förmår att bestämdt, klart
och energiskt uttrycka sin mening;» att »af alla hittills
kända Svenska Författare är det visst ingen, hos hvilken man
så saknar ren och klar logik och grammatikalisk mening
som hos Hr Leopold;» att i hans tragedi: Oden, framstå
alla personerna »med samma karakterlösa narraktighet och
förryckthet i handlingar och tal, med hvilken skalden
ursprungligen utrustat dem;» att »alla våra andra tragiska
försök äro vida bättre;» att det »är förskräckligt att en man,
hvilken så länge stått i spetsen för en skön litteratur, icke
kunnat komma så långt, att hafva en enda idé, som låg
högre än hans egen person.» Dessa förståndslösa
beskyllningar tillhörde kanske icke den beskedlige Hammarsköld
personligen, utan det parti, som inspirerade honom och hvars
ingifvelser han godtroget satte på papperet; men de vittna
om huru högt det omedvetet måste erkänna, att den
angripne stod öfver det och huru mycket han var det i
vägen. Man torde till hans beröm ej behöfva anföra
någonting mera talande, än dessa och dylika anfall.
Den sunda kritiken skall emot Leopold anmärka, att
han ej var lyriker, att hans vers, genom bemödandet att
göra den korrekt, kraftfull och träffande i uttrycket, någon
gång saknade denna musikaliska klang, som smeker örat och
som är det enda den stora hopen förstår värdera; att han
med en viss ensidighet hyllade den Fransyska formen och
något strängt utdömde hvad som ej var bildadt efter den,
hvaraf han äfven sjelf erfor olägenheterna , i synnerhet i
sina båda tragedier: Oden och Virginia, som kunnat blifva
vida bättre, om han vågat tillåta sig någon större frihet i
plananläggningen. Men då man nämnt dessa brister, har
man också anfört allt det, som rimligen kan förebrås
honom. Någon djup och särdeles varm fantasi är ej bland
den Leopoldska sångmöns utmärkande drag; men de
upphöjdaste tankar, ädlaste och renaste känslor, de sundaste
verldsåsigter hafva aldrig hos oss talat ett renare språk,
aldrig yttrats på mera harmoniska verser, än i hans skrifter.
Mindre njutbar för mängden, än andre poeter med vida
ringare gåfvor, kan han egentligen kallas de bildades skald,
och ju högre bildningen hos oss stiger, ju mera smaken
renas från det slagg, som dagens tycke vräkt öfver henne,
desto mer skall Leopold stiga i anseende och desto mer
läst skall han blifva.
Leopold föddes i Stockholm den 2 April 1756 och
dog der den 9 November 1829. Det första arbete,
hvarigenom han blef bekant, var ett Ode i anledning af Gustaf
IV Adolfs födelse, hvilket föranledde en strid i
Stockholms-Posten, hvarom vi redan nämnt i Kellgrens biografi. Det
förtjenar anmärkas, att Leopold sjelf på äldre dagar påstod,
det Kellgren haft alldeles rätt i den stränghet, hvarmed han
tuktat detta omogna försök, hvaremot denne vid mer än
ett tillfälle yttrade sin ånger öfver detta misstag och intill
sista ögonblicket egnade Leopold den oförställdaste vänskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0012.html
