Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 179. Olof Kexél - 180. Daniel Solander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfrigt icke särdeles lämpade sig. Det var mera stämdt för
glädjen äu för allvarsam ma sysselsättningar, och den period,
hvari han lefde, då man förstod att allt hade sin tid, det
redbara alvaret sin och den muntra sorglösheten sin, samt
du mangen visste förena dem båda, gynnade äfven hvar
och en, som med varm luig och goda anlag passade för
endera. Kexél var eu man af detta slag. En veckoskrift
kallad: Halten, som likväl icke hann längre äu till ellte
cummern, var hans debut på den viltra banan. Denna var
bestämd alt för honom bära mången blomma, men dess
början saknade icke sina törnen. Ilans bekanta skrift:
Mina tidsfördrif på Gäldstufvan ådrog honom en process
genom ett par lättsinniga artiklar, som den innehöll och
korrt derefter fick han en dylik för elt s. k. bref: Om
mössornas ursprung och uppförande, hvilket stötte det då
rådande riksdagspartiet, hvarför den unge Författaren —
han var då endast 22 ur — ansåg rådligast att på någon
tid aflägsna sig irån riket, och gjorde med en bekant
sjökapten eu resa till Portugal och England. Elter
återkomsten anstäldes han vid Kongl. Theatern såsom ordonatör
och blef slutligen Andre Sekreterare vid Nummer-Lotteriet,
men hvilken plats han knapt lärer huunit tillträda, emedan
han afled den 5 Mars 1795. Vitterheten, glädjen och
sången upptogo hans lefnads-verksamhet och blefvo honom
aldrig otrogna, äfven under de brydsammaste
omständigheter, hvilkas tyngd de för honom lättade, så att han knapt
niärkte deras tillvaro. Ingenting kunde rubba haus muntra
lynne, icke en gång den kännbaraste brist, som för öfrigt,
■ned mer eller mindre tryckande tyngd, följde honom lifvet
■genom, så att du han för skuld bysattes, skref han jemväl
■ häktet en slags fortsättning af Tidsfördrifvcn på
Gäld-slufvan, kallad: M in a lidsfördrif på Högvakten. Om
tonen deri är mindre liflig, torde skälet fa sökas, icke i
Författarens nedstämda lynne, utan i de tilltagande åren. För
öfrigt är hans sånginö beslägtad med Bellmans och
Hallmans, eu syster till dem, ehuru utrustad med mindre rika
gåfvor. Sterbhuskammereraren Mulpus, som man
vanligt-v’s tillskrifvit Hallman, siiges vara af Kexel. Säkrare är,
al-t han författat: Kapten Puff, Michel Wingler,
liergslags-frökcn, Folke Birgersson lill Ringstad rn. il. hvilka likväl
’ mer eller mindre mån äro imitationer efter främmande
0|’iginaler. Hans konst var egentligen härmuiugens och
an-vSudandets, ty han hvarken ägde eller gjorde anspråk på
särdeles originalitetet. Att föredraga och, der det gick an, sjunga
■■odras stycken, hvarvid han understöddes af en vacker och
klangfull röst, var det, hvarmed han helst roade både sig
°ch sina omgifuingar. Han berömmes ej blott för sin
gbit-l’gliet, utan äfven för sin godsinthet och redliga karakter,
°ch han gick ur verKleu med det sällsynta vitsord, alt der
icke hafva qvarlemnat någon fiende, kanske knapt ägt
någon.
189.
Daniel So land er
föddes ur 1735 i Piteå, der fadren var Prost och
Kyrkoherde. Han tillhörde det tidehvarf, då vetenskaperna
började uppblomstra i Sverige och det med så mycken
framgång, att vårt land i detta hänseende ej blott intog ett rum
bredevid hvilket annat som helst af Europas länder, utan
äfven syntes hafva en så rik tillgång på vetenskapernas och
konsternas idkare, all det dermed kunde förse främmande
stater. Solander blei en si desse, som skulle till utlandet
öfverföra resultaterna af Sveriges själs-odling, och som, i
det de gagnade vetandets allmänna rike, bidrogo att sprida
ålerglansen af sin egen ära öfver sitt fädernesland, som de
derigenom till någon del tröstade öfver förlusten af krigisk
ära och polilisk betydenhet. Vid Upsala Universitet, der
Solander år 1750 inskrefs som student och hvarest han i
synnerhet ägnade sig åt Kemiens och Naturalhistoriens
studium, blef han en af Linnés utmärklaste lärjungar, så att,
då tvänne Engelsmän af den store botanisten begärde en
ung man, som kunde genom sina insigter lijelpa till att
förbättra Natural-historiens i England förfallna tillstånd,
föreslog han dertill Solander, som emottog anbudet och
af-reste dit. Genom bekantskapen med en ansedd man, vid
namn Filip Carteret Wibb, hvilken fattade en särdeles till—
gifvenhet iör honom, fick lian ett lyckligt tillfälle att öfva
sig i Engelska språkets svåra prononciation, emedan Wibb
förde honom med sig på sin landtegendom och anbefallde
sin fru och dotter, att sysselsätta sig med den intressante
främlingens initierande i deras modersmål, och hvar skulle
dettas genius bättre inhämtas, än från skönhetens läppar?
Han blef också, hvad som sällan händer en utläuning, su
fullkomligt hemmastadd i Engelskan, alt han talade det
lika som en infödd. En tillfällighet afliissnade honom för
O O
någon lid från England. Han hade neinligen gjort ett
besök hos en vän ombord på elt krigsskepp, som låg
segel-färdigt i Londons hamn. Oförmodadt fick detta befallning
att afgu till -Kanariska öarna, och som tiden icke tillät att
landsätta gästen, måste han medfölja fartyget pa dess
expedition. Denna lände ’emedlertid både honom och
vetenskapen till nytta, ty han erhöll en matroslolt i de rika
prispenningar, hvilka lillföllo fartyget för de priser det
under resan uppbragt, och pa Kanariska öarna fick han
tillfälle att studera deras naturalhistoria. Återkommen till
London, biträdde han Herrar Ellis och Brander, hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
