Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 196. Carl Lagerbring - 197. Thure Gustaf Rudbeck - 198. Carl Fredrik Pechlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Let, arbetsainhet och klokhet äro satta utom allt tvifvel,
men icke så hans statsmanna-iusigtcr och måhända är icke
heller hans förhållande till sin monark lullkomligen
tadelfritt. Han expedierade alla dess befallningar, hvaraf
åtskilliga under kriget visserligen icke voro af klokheten
fö-restafvade, eller ens fullkomligt lagenliga. Efter vår lids
begrepp om en rådgifvares skyldigheter, hade han bordt
resignera, när hvad som honom ålades ej öfverensstämde
med hans samvete och hans öfvertygelse om landets bästa.
Kär han qvarblef på sin post, borde han åter äfven vara
beredd att ansvara lör följderna af dc åtgärder, livartill
han medverkat. Lagerbring gjorde deremot intetdera. Han
Jydde — och stämplade mot Konungen, hvars fall han ansåg
nödigt för landets räddning. Revolulionsmäunen år 1809
hade i honom en af sine förnämste ledare. Men troligen
är det mindre hans karakters opålitlighet man härtill får
gifva skulden, än de konstitutionella begreppens
outvecklade tillstånd. Hans förtjenster om revolutionen belöules
först med bibehållande vid embetet, sedermera med
Landt-marskalks-stafveu vid 1812 års riksdag och efter dess slut
med en Statsråds taburett, utom upphöjelse till Friherre,
Grefve, Serafimer-Riddare och Excellence. Han afled i
Stockholm dcu 14 Mars 1822, efterlemuande minnet af en
driftig, kraftfull, klok, och vid många tilllälleu sjellständig,
einbetsman.
197.
Thure Gustaf Rudbjsck
föddes den 21 November 1714. Ilans fader var Kaptenen
Olof Rudbeck. Då hun år 1739 ingick som Fänrik vid
Gardet, utmärktes denna, eljest ganska vanliga, händelse
derigeuom, att han var den förste som log Oflicers-examen.
Under det korrt derelter började Finska kriget, var han
en ibland de få, som ägde tilllällc att ådsgalägga mod och
mililiirisk duglighet, ehuru, i anseende till hans ringa
tjen-stegrad, blott i smärre företag. Vid Dalkarlarnes uppror
och inryckande i £tockbolin, hade han det föitroende att
bevaka Riddarholmsbroarna, en vigtig post, emedan den
försvarade avenyen till Kongl. Familjens boning. Han
belönades härföre af Konung Fredrik med en hedersvärja
och 100 dukater. I vanlig ordning avancerade han sedan,
sä ott han år 17C0 var Öfverstc för Upplands regemente,
hvilket han anförde i Pomerska kriget. Vid den stormiga
och märkvärdiga 17G5 års riksdag lick han af sitt Stand
det vigtiga förtroendet, att vara ^audtmarskalk. Efter dess
slut befordrades han till General-Major, men öfvergick
sedan till civila befattningar, blef Preses i Tull-Direktionen
och år 1772 Ofver-Ståthållare i Stockholm, ett embete,
som hon dock följande året utbytte mot det af
Landshöl-ding i Upsala. Härifrån tog han afsked år 1782 och
af-led år 1780. Af Gustaf lli hedrades han med
Friherre-diplom .och af dess fader med Kommendörsbandet af
Svärds-Orden.
198.
CiiL FnEDitiK Pechlin
var son till Holsteiuske Geheiinerådet och sedermera
Kans-Jeren von Löwenbach, hvilken en tid var Ilo’steinsk
Minister viil Svenska hofvet. Hans son kom vid endast 6 års
ålder till Sverige, der han studerade vid Lunds
Universitet och valde ganska ung krigsståndet. Ar 1733 inskrefs
lian som Volontär vid Fortifikationen, blef följande årci
Underofficer vid Adlerfeltska regementet och 1740 Fänrik.
I kriget i Finland hade han, lika litet som öfrige Svenske
Officerare, tillfälle alt inlägga någon ära, och icke heller
vid den kommendering mot de upproriske Dalkarlarue,
hvarpå han som Adjutant åtföljde Ofverste Lagercrantz;
men mililäriska iusigter fattades honom icke och ej heller
bravur och beslutsamhet, hvarpå han sedermera gaf
flerfall-diga bevis, både i krig och 1 fred. Att hans skicklighet
uppskattades, kan synas deraf, att han redan 1750 blef
Ofverste-Löjtnant vid Kalmar regemente och följande året
naturaliserad som Svensk Adelsman, då honom tilläts bära
det Kejserliga Friherre-vapnet, som tillhörde Baroueruo
Pechlin von Löwenbach. Han synes sedan den tiden ha
bortlagt det senare namnet och kallat sig endast Pechlin.
Under kriget i Pomern, som han bevistade under hela dess
lopp, utmärkte han sig vid flera tillfällen genom mod och
talang och blef äfven blesserad. Svärds-Orden och
Chefskapet för Jönköpings regemente voro hans belöningar,
hvarpå tio år senare löljde General-Majors fullmakt. Det
var likväl såsom Riksdagsman han skulle vinna sin
förnämsta märkvärdighet, och från den tid han beträdde den
politiska skådebanan, hvilket egentligen skedde år 1740, var
han en af sitt partis förnämste ledare, ett bland dess
klokaste och verksammaste hufvud. Detta parti var än
Hattarna, än Mössorna, allt som omständigheterna fogade sig,
men altid det, som stod i opposition med hofvet, och haus
öfvergång från det ena till det andra var ej sällan eu
följd af kontant handel. Då Hattarna vid 1701 års
riksdag förlorade öfvervigten, sökte deras motståndare, efter
partiers vana, att hämna sig på och undanrödja sine fai*-
licaste fiender. En af desse var Pechlin och han blef ut-
o n
voterad ur sitt Stånd ehuru med blott en rösts pluralitel och
fastän han, för att hindra detta, uppoffrat allt hvad lutu
erhållit för att öfvergå till nämnda parti. Vid 1709 års
riksdag hade likväl omständigheterna förändrat sig och
Pechlin kunde åter uppträda på Riddarhuset. Då Gustaf
III förberedde 1772 års revolution, var Pechlin en af defflj
hvilkas verksamhet han mest befarade, och han hefallle
således bans arrestering. Pechlin hade likväl fålt någon
aning om faran och,’både för att undvika den, och för al*
ordna anstalter till statshvälfningens motverkande, reste han
från Stockholm. En Officer skickades efter för att gripa
honom, och hann honom äfven verkligen icke långt från
hufvudstaden. Pechlin frågade honom då: om han hade
skriftliga order? och då den öfverraskade unge manna11
härtill svarade: nej, befallde Generalen sin kusk kör*’
Han blef väl sedermera ställd för rätta, men ingen juridisk
brottslighet kunde tillvitas honom, hvarför han
frikändes-Kort derefter tog han afsked och erhöll pension, hvarefter
han tyckes ha lefvat i lugn, endast observerande händelse1"
na, utan att söka deltaga i deras ledning. Han bevistad*
icke eu gång 1789 års riksdag. Deremot uppträdde hiiu
på den i Gelle år 1792, men röjde dervid ingen särdel®*
verksamhet, troligen emedan han insåg att ingenting; vor
der alt göra. Han ville angripa saken från en annan sidfl
och han anses allmänt som eu af de egentlige driüjädrai"’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
