Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s Samtida - 392. Pehr Sällström - 393. Nils Wilhelm Almlöf - 394. Olof Ulrik Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eleven, som rycktes från sin skola, för att, något
bråd-störtadt, ej blott införas på scenen, bvilken ban redan
beträdt, utan deri öfvertaga sin lärares repertoir, d. v. s.
lyriska scenens största och svåraste partier. Lian utförde
inånga af dem till allmänhetens ocb konstkännarens stora
belåtenhet, men skulle säkert gjort det äunu mer, om han
först fått fullända sin musikaliska uppfostran.
Ickedesto-inindre förblef ban i femton år en af sångscenens
yppersta prydnader; hans sköna, böjliga tenor, uttrycket i hans
föredrag, lifligheten i hans spel gjorde honom alltid hörd
och sedd med nöje, mången gång med förtjusning,
särdeles i romanser och kupletter, hvilka voro hans triumf.
Till hans favoritröler hörde Max i Friskytten, Don Juan,
Fra Diacolo, Joconde; mindre lycklig var ban i den stora
operan, hvari han också mera sällan uppträdde.
Ofver-ansträngningen, måhända i förening med ett mindre
för-sigtigt lefnadssätt, hvilket är så lätt förklarligt genom
sångarens lifliga temperament och de många tillfällen till
förströelser, hans glada umgänge förskaffade honom —
allt detta angrep hans hälsa, till hvars återställande han
år 1835 företog en resa till Italien. Ilan återkom väl
till fäderneslandet, men endast för att der dö. Detta
inträffade den 18 December år 1839, dagen efter en
konsert, som hans kamrater-föranstaltat till lättande af hans
ekonomiska bekymmer.
393.
Nils Wilhelm Almlöf
är född i Stockholm den 24 Mars år 1799. Han ärnade
först välja den medicinska banan ocb ingick som
studerande vid Carolinska Institutet, men öfvergafden, dragen
af en mäktigare böjelse, och anställdes, endast 19 år
gammal, vid Kongl. Theatern. Hans fördelaktiga figur väckte
snart både Direktionens och åskådarenas uppmärksamhet,
men denna fastades isynnerhet vid honom efter hans
uppträdande i Maria Stuart, der han utförde Leicesters röle.
Det var om våren 1821. Då ridån uppgick till andra
akten ocb Elisabeth synes sittande omgifven af sina
förtrognaste rådgifvare, kunde ingen enda åskådare på den
imponerande hållningen, den sköna gestalten och den
stolta, något trottsiga, blicken undgå att fraperas genom
denna lyckliga förening af sällsynta gåfvor jemte rigtig
uppfattning, och man tyckte sig ovilkorligen finna idealet
af en drottnings förklarade gunstling. A. röjde här en
förmåga, hvari han på vår scen är oöfverträflåd, troligen
ouppbunnen, förmågan att tigande stå stilla, något, som
verkeligen är svårare, än man i allmänhet föreställer sig.
Han uppträdde sedermera i de största tragiska röler, som
gåfvos på theatern, såsom Appius i Virginia, Hugo i
Skulden, Othello, Wallenstein m. 11., och alltid med förtjent
beröm, men isynnerhet sådana, der han kunde få använda
sin sällsynt lyckliga memik och imponera genom sitt
fördelaktiga utseende. Sådana voro t. ex. Falkland och
Ilelmfelt. En liten i sig sjelf obetydlig pies, Shakespeare
Kar, en komedi i en akt, gjorde en slags epok i
Svenska Theaterns annaler, emedan A., som deri ägde titel-
rölen, och i densamma var särdeles lycklig, en gång
efter piesens slut, framropades. Det var den första
händelsen af detta slag på vår Theater och inträffade 1825.
— För att ytterligare utveckla sin theater-kännedom,
företog ban 1829 en resa till Paris, hvarifrån han om
hösten återkom, och fortfar ännu att vara en af vår
dramatiska scens heroer. Ehuru tragedien och den
högre dramen är hans egentliga fält, har han äfven med
framgång visat sig i den finare komedien och stundom
äfven i sångpieser. Tämmeligen oegentligt har han, af
brist på passande sujetter, ofta nog i senare åren
nödgats visa sig äfven som ung älskare, en emploi,
bvari-från hans ålder bordt frikalla honom. På de sista tvänne
åren, då Theatern blifvit försedd med flere unge män för
denna genre, har sådant likväl upphört, och A. har fått
återgå till sin egentliga. 1 Biogr. Lexikon, der han, som
billigt, äfven fått ett rum, förebrås honom en viss
stelhet i venstra armen och bristande smidighet i talorganen,
samt att han icke alltid fullkomligt kan uttrycka det rent
poetiska af rölen, en brist, som, om den är verklig,
troligen delas med de flesta andra Svenska dramatiska
artister.
394.
Olof Ulrik Torsslow
föddes i Stockholm den 18 December 1801. Fadern var
Kommissarie i Banken. Efter genomgången skolkurs
sattes gossen,, som röjde sällsynta dramatiska anlag, i Kongl.
Theaterns elevskola och uppträdde der, vid några af
eleverna gifna representationer, redan år 1816. Do stora
förhoppningar, han då väckte, hafva sedan realiserats. Ar
1820 spelade han Yngwes röle i Leopolds Oden och, om
våren följande året, Mortimers i Maria Stuart, och man
fann då, alt ynglingen icke blott hade anlag för den med
hans ålder och liflighet öfvereusstämmando älskaregenren,
utan äfven för det högre af skådespelarekonsten. Han
utvecklade sedan dessa anlag allt mer och mer ocb var
ända till år 1833 en af Kongl. Theaterns mest anlitade
och värderade skådespelare, då hans bana derstädes
af-bröts genom en olycklig tillfällighet. Han hade den 6
September sistnämnda år spelat titelrölen i Farbror Fitibert
ocb der såsom den i förtid åldrade lustige brodern, på
hvars figur lefnadssättet tryckt sin stämpel, men dock
alltid bibehållande en viss lättsinnig godlynthet, visat sig
på en alldeles ny sida, belt och hållet kontrasterande mot
den fine, elegante verldsmannens och salongsbjeltens,
hvari ban oftast uppträdde. Detta ökade ännu mer
publikens väntan af honom, då denna väntan, som det
tycktes, med ens tillintetgjordes. Dagen derefter under
åkningen i en cbäs på Lidingön, der han vistats under
sommaren, körde han oinkull och krossade i fallet högra
knäskålen. Man fruktade för hans lif, men ansåg åtminstone
för alldeles gifvet, att han numera vore förlorad för
scenen. Dock glömde man icke hvad ban varit och ännu
mer hvad ban lofvat blifva på densamma, ocb han hade
den högsta tröst, någon i en sådan belägenhet kan
åtnjuta, den, att se sig föremål för det allmänna deltagandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
