Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växlingar. En bild ur lifvet. Af Therese Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXLINGAR.
31
var egentligen Carl-Axel som pratade. Folke vågade ej säga
mer än ja oeh nej samt önskade måltiden var öfver.
Efter den dagen satt Folke regelbundet på samma plats
två gånger i veckan, och så småningom kände han sig
hemmastadd mellan Ebbas vänliga bruna ögon och tant Kerstins
extra godbitar. Grosshandlaren var äfven mycket vänlig
mot den fattige men intelligente gossen. Hennes nåd var
stel och nedlåtande; gossen var ju tvätterskans son, men han
var god hjälp för hennes Carl-Axel, som ej älskade studier,
ett arf från Stålsvärdarna. Dessutom hade Folke takt nog
att aldrig glömma, att han hade matdagar i familjen. —
. Så gingo två år. Folke arbetade och läste för att kunna
eröfra den hvita mössan, och madam Karlfeldt tvättade och
strök för sitt bam och sin älsklingsdröm att se sin son som
student. Då hon ofta en hård arbetsdag kände sonens armar
om sin hals och hörde hans entusiastiska drömmar om
framtiden, fann hon nya krafter, och hon grät glädjetårar vid
hvarje ny framgång, hennes gosse gjorde på lärdomens fält.
Nu återstod blott examen, och Folke skulle vid sjutton års
ålder vara student. Madam Karlfeldt tänkte med stolthet
härpå, då hon sent en kväll sträfvade uppåt Majorna till mot
sitt hem. Det hade varit en ansträngande dag hos rektorns
vid avenyen. Rcktorskan var så noga med sin tvätt och
sparade ej dem, som arbetade för henne. Madam Karlfeldts
trötta lemmar gåfvo vika, och hon satte sig ned på en sten
för att hvila. Hennes tankar voro nu som alltid hos sonen,
och så upptagen var hon af dem, att hon icke märkte, att hon
började frysa. Den ena frosskakningen efter den andra
öfverför henne, och då hon slutligen reste sig, kände hon sina
lemmar tunga som bly. En stickande smärta genomilade henne.
"Gode Gud!" utbrast hon ofrivilligt, och en dödlig blekhet
lägrade sig i hennes ansikte. Därpå höjde hon blicken uppåt
och hviskade: "Ske din vilja, icke min!"
Nästa morgon när Folke vaknade, låg hans mor ännu kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
