Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Om skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelsen. Denna känsla av, att viljan är bunden av ett
löfte, kallas känslan av förpliktelse.
Hur denna känsla av förpliktelse och skuld kan
antagas uppkomma och utveckla sig, skola vi längre
fram undersöka.
Här vilja vi först påpeka betydelsen av, att man
gör klart för sig, vilka förpliktelser, man verkligen
iklätt sig, och vilken räckvidd de äga.
Begreppen skuld och förpliktelse ha från handeln,
det materiella utbytet, övergått till livets alla andra
områden, även det andliga. Här försiggår för övrigt
också ett utbyte, fastän mellan faktorer, som äro
synnerligen svåra att noggrant värdera, varav följden blir,
att större oklarhet och osäkerhet råda på det andliga
än på det materiella området. Man har i allmänhet
ganska lätt för att slarva med sina allmänmänskliga
förpliktelser, gör sig icke reda för, vad man är skyldig,
är icke nogräknad med småsaker; man kan t. ex.
inbilla sig vara högsinnad, när man icke gör annat än
avbetalar en skuld.
Detta kan delvis bero på, att åtskilliga sedelärare
varit böjda för att alltför högt skruva upp
fordringarna på ömsesidigt hänsynstagande. Till och med
den största uppoffring, en människa kan underkasta
sig, har man gjort till en enkel plikt och fordrat, att
man under alla förhållanden bör åsidosätta sina egna
inträssen för andras. Även om man gjort sitt yttersta,
så säga ändå dessa sedelärare, att man icke gjort mera
än sin plikt. Man har sålunda utplånat skillnaden
mellan plikt och förtjänstfull gärning.
Det är emellertid en väsentlig skillnad på, vad
en människa kan känna sig manad att göra, och vad
man kan fordra av henne, att hon skall göra. Det
fullkomliga nås väl aldrig, varför ingen gräns uppåt
kan fastställas, men det är uppenbarligen gagnlöst
att framställa såsom alltför svåröverkomliga de krav,
som den dagliga samvaron med andra nödvändigtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
