Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: historik - 6. Sammanfattning af ätten Rehbinders krigshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hvarigenom de der befästade sin magt. Det är äfven antagligt, att
den sistnämndes afkomlingar under 13-, 14- och 1500-talen deltogo i
de ständiga striderna mellan Svärdsriddarne å ena sidan samt
erkebiskopen af Riga och Sverige å andra sidan, mellan Sverige och
Svärdsriddarne å ena sidan och Ryssland å andra sidan samt mot
Polen och Ryssland hvart och ett för sig. Gerdt (I) Rehbinder, som
år 1404 „för sitt välförhållande“ erhöll flera gods i Kurland i
förläning, hade utan tvifvel krigiska bedrifter att tacka härför. Att ätten
under 1500-talet med utmärkelse deltog i då förefallande krig, finner
man af det 240:de af konung Sigismund II Augusts af Polen (1548
—1572) tryckta bref, hvari konungen talar om „de tappra
Rehbindrarne“.
I hvilka krig Wilhelm (I), hans broder Wolter och hans son
ryttmästaren Henrik (II) Rehbinder, hvilken sistnämnda år 1603
stupade i envig mot Otto von Krummess, tagit del, är icke kändt.
Först med Henrik Il’s son Henrik III Rehbinder börjar man få
säkra underrättelser om ättens krigsbedrifter.
Den förste, som i svensk tjenst deltagit i krig, var Henrik III,
hvilken såsom ryttmästare för Pernauska kompaniet deltog i Carl
IX’s och Gustaf II Adolfs krig mot Danmark (1611—13).
Henrik Rehbinders tre söner deltogo senare i Gustaf II Adolfs
krig samt uppoffrade lif och blod i Sveriges tjenst. Den äldste af
dem, Bernhard I, stupade såsom ryttmästare vid Walhoff (1626) i
spetsen för en „fahna“ vestgöta ryttare; men hvar de andra två,
ryttmästaren Wilhelm II Rehbinder och en annan broder Rehbinder,
hvars grad är okänd, föllo, är ej med säkerhet kändt; antagligt är
dock, att de stupade i Tyskland på 1630-talet (före 1637).
I Gustaf II Adolfs fälttåg deltogo dessutom Bernhard I’s söner
Henrik IV och Bernhard II, den förste anställd hos konungen
personligen såsom vapenpage (1622—1632). I trettioåriga krigets
senaste skede, under drottning Christinas regering, deltog Henrik IV
ända till dess slut, erhöll derunder i slaget vid Wittstock (1636) 18
svåra blessyrer samt utmärkte sig särskildt vid belägringen af Prag
(1648).
I Carl X Gustafs fälttåg deltog likaledes Henrik IV, först såsom
öfverstelöjtnant, sedan såsom öfverste för fältmarskalken grefve Gust.
Ad. Leijonhufvuds lifreg:te till häst, utmärkande sig vid flerfaldiga
tillfällen för mod och rådighet, särskildt vid försvaret af Riga mot
ryssarne (1656) och i slaget vid Culm s. å. samt i synnerhet genom
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
