Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personliga inflytande, kommitténs ordförande, Gustaf Mauritz Armfelt, egde
hos monarken, bidrog derjemte till att förläna kommittén en myndighet,
för hvilken landets inhemska styrelse fick träda tillbaka. Att ett
sådant förhållande icke i Finland kunde undgå att framkalla missnöje, är
naturligt. Inom kommittén sjelf saknades icke anledningar till splittring
och oenighet. Rehbinder synes vid sådana tillfällen i allmänhet stått
på Armfelts sida. Slutligen hade de finska statsmännen i Petersburg
att göra med inflytanden från finskt eller qvasifinskt håll, hvilka voro
desto svårare att mota och bekämpa, som de för att kunna göra sig
gällande begagnade skumma och dolda vägar.
Kännetecknande för arten af de svårigheter, hvarmed de finska
statsmännen vid denna tid hade att kämpa, äro ett antal bref af Rehbinder,
skrifna åren 1811 till 1818 till vänner i Finland.
Den 12 december 1811 skrifver han till Mannerheim: „Min bästa
bror! Jag önskade att i detta bref endast få betyga den högaktning
och vänskap, jag hyser för dig, och huru mycket jag saknar mina vänner i
Finland; men vid min ankomst hit, hufvudstupa kastad i affärerna,
hvilka på en tid haft en temligen obestämd marsch, nödgas jag göra
våra allmänna saker till föremål för detta bref“.
Ett af dessa spörsmål af mera grannlaga beskaffenhet gälde en
högt stående, namngifven tjensteman, som inför kejsaren blifvit angifven
för att låta betala sig för sin rekommendation vid tjensters bortgifvande
m. m. I anledning deraf hade Alexander befalt Armfelt tillskrifva
generalguvernören, grefve Steinheil, men utan att man i frågan synes
erhållit tillfredsställande underrättelser. Alexander hade emellertid
dagligen frågat Armfelt, om han ej blifvit upplyst i ämnet, och slutligen
befalt, att Mannerheim såsom ,„chef de police“ skulle tillfrågas härom
privatim. „Denna kommission“, säger R., „får jag nu fullgöra, med
anhållan, att du ville med första underrätta mig, 1:o om generalguvernören
anmodat dig att härom inhämta upplysning, 2:o hvad mått och steg du
häruti vidtagit, och 3:o hvad resultat du däraf kunnat draga. Jag
upprepar, att kejsaren tagit denna sak med vivacité. Frågan blir ej att
göra honom brottslig, om han är oskyldig, men sanningen måste dock
sägas i all sin vigueur. Jag får tillika säga dig, att kejsaren befalt, att
allt ännu skall ske med den hemlighet, att han sjelf ej blir
komprometterad. Kejsaren har blifvit upplyst, att han genom intriger här någon
gång blifvit förd bakom ljuset, och han är derföre på det högsta
noggrann i allt, som rörer finska affärerna. Alla akter skola öfversättas,
och han genomgår dem sjelf med största uppmärksamhet. Vi äro alla
på tapeten och måste noga se oss före. För min del har jag varit så
occuperad redan, att jag ej kunnat använda en timma till mina privata
affärer. Gifve Gud, att vi kunde uppfylla vår gode kejsares välgörande
intentioner. Man kan ej mera älska sitt folk, än han dagligen gör“.
Förenämnda affärer synas småningom blifvit lyckligt lösta. Några
veckor senare, den 22 januari, skrifver Rehbinder åter till Mannerheim
för att höra hans råd, huruvida en svensk prest, som på grund af sin
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
