Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 6. Grefve Robert Henrik Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grefve Graboffsky, med förfrågan om, huru han ernade handla. Denne,
som befann sig i fullständig kännedom om Constantins 1823 gjorda
afsägelse, hvarom Rehbinder säger sig egt blott en mycket obestämd
kunskap, grundad uteslutande på de sedan ett par år kringlöpande ryktena,
svarade, att han vore besluten att uppskjuta sitt afläggande af
trohetseden och skrifva till Constantin för att begära vidare befallningar.
„Jag märkte“, fortsätter Rehbinder, „att min ställning var mycket
olikartad den polske ministerstatssekreterarens. Hans suverän befann sig
i konungadömets hufvudstad, medan jag intet hade att vänta från eget
land. Polen låg 1500 verst aflägset härifrån, och för ögonblicket
bekymrade man sig ganska litet om, hvad der tilldrog sig, medan Finland,
nästan utanför hufvudstadens portar, utgjorde föremål för allmän
uppmärksamhet. Grefve Graboffsky hade länge tjenat hos fursten, som nu
blifvit upphöjd på tronen, men jag — pauvre diable — hade icke ens
förmånen att hafva blifvit presenterad för honom; följaktligen: det, som
kunde behaga hos Graboffsky, kunde misshaga, då det företogs af mig;
jag var ansvarig för ett helt land, och Graboffsky var det blott för sin
person, i betraktande af att fursten sjelf var i Warschau. Då jag
slutligen tog i betraktande, att kejsaren, en gång erkänd af Ryssland, äfven
faktiskt var storfurste af Finland. tvekade jag ej om det parti, jag borde
taga, men jag var i bryderi om den väg, jag borde inslå i denna ömtåliga
fråga. Då jag afsände kuriren till Helsingfors, var natten redan allt för
långt framskriden, för att jag skulle kunnat begifva mig på spaning efter
vidare upplysningar.
Den 28 kl. 8 om morgonen“, fortsätter Rehbinder, „presenterade
iag mig hos grefve Nesselrode, som jag fann försvagad af sinnesrörelse
och uttröttad af ansträngningar; ty han hade vakat hela natten.
Emellertid mottog han mig i sitt kabinett och förtäljde mig det, som just
tilldragit sig i statsrådet med afseende å den aflidne kejsarens
testamente. Efter att hafva utlagt sakernas verkliga läge, rådde han mig att
förse mig med senatens ukas, församla kommittén, aflägga eden och
deröfver afgifva en muntlig rapport till storfursten Nikolai. Jag följde rådet,
och efter att hafva fullgjort dessa formaliteter, fick jag företräde kl. 1
hos H. K. Höghet, som mottog mig med välvilligt förtroende. Han
godkände mitt förfarande, och då han ej kunde gifva mig befallningar,
värdigades han leda mig med sina råd. Jag fogade mig noggrant efter
dem och lät afgå en annan kurir till generalguvernören.
Efter denna tvungna verksamhet“, slutar Rehbinder, „föll jag i en
dyster bestörtning. Jag öfvervägde den ofantliga förlust, som vi lidit,
och såg framtiden skymd af ett tätt förhänge. Den ena dagen följde på
den andra, utan att den nye suveränen uppenbarade sig. Hofmännen ex
professo visste icke, huru de borde afpassa sitt tal, ej heller hvilket
uttryck de skulle gifva sina anleten; de lefde i ovisshet om, på hvilket
altare de borde bränna sin rökelse. Att flitigt uppvakta Nicolai kunde
väcka misshag hos den monark, man väntade, och att åter förhålla sig
likgiltig mot den, som bestämts för tronen genom testamente af en broder,
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
