Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 7. Friherre Otto Henriksson Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oaktadt flera dylika motgångar alarmerade fienden dagligen och
stundligen fästningen, hvars belägenhet blef allt mera kritisk.
I början af augusti (1704) uppmanade zaren Horn att uppgifva
fästningen, som var illa medfaren af ryssarnes styckeeld, och hvars
besättning sammansmält från 5000 till 3000 man; men den svenska
befälhafvaren svarade, att han skulle försvara sig till sista man, öfver
hvilket svar zaren råkade i raseri. Den 10 aug. beredde sig
ryssarne att storma fästningen. KI. 3 e. m. gafs signal dertill med fem
styckeskott. Generallöjtnant Schönbeck antörde anfallet på den i
skansen Victoria skjutna breschen, generalmajor Tschammer gick
löst på den raserade skansen Honor, och general von Werden anföll
en ravelin mellan bålverken Gloria och Fama. Efter en skarp och
blodig strid, som varade tre qvarts timme, hade ryssarne, hvars
öfvermakt var mycket stor, tagit alla utanverken i den s. k. nystaden
och nödgat svenskarne att draga sig tillbaka till den egentliga staden.
När ryssarne trängde sig efter dem, lät man en mina springa, som
dödade många och åstadkom ett uppehåll i fiendens framryckning,
hvarjemte Horn fick rådrum att ordna försvaret af gamla stadens
bastioner, till hvilkas förstärkning ingeniörerna Clerson och Brill
fingo order att göra retranchementer. Men fiendens mängd blef
honom slutligen öfvermäktig, så att äfven detta sista värn efter en
förtviflad strid föll i fiendens händer.
Ryssarne plundrade staden och nedgjorde allt lefvande, som kom
för dem, män, qvinnor och barn, till dess zaren sjelf kom tillstädes
och med trompetstötar lät gifva signal, att allt mördande och
plundrande skulle upphöra. Men de genom blodbadet i högsta raseri bragta
soldaterna upphörde icke dermed, förr än zar Peter med egen hand
nedstuckit många af dem. Han var så vred öfver svenskarnes
ihärdiga motstånd, att han slog den tappre Horn, som blef fången,
i ansigtet, förebrående honom, att han icke dagtingat.
Bloden flöt i strömmar i rännstenarne, och tre dagar åtgingo att
rensa gatorna från lik och sårade. De döda kropparna kastades i
strömmen, hvarjemte grafvarna plundrades och de deri begrafda
liken äfven vräktes i Narova. De många sjuka, som funnos
här och der i husen, lastades af ryssarne på vagnar och fördes
till den branta strandbrädden vid fallen ofvanför Narva, och det
var ett beklagansvärdt och rysligt skådespel, när de under en
förfärlig klagolåt störtades ned i floden och krossades mot de branta
klipporna.
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
