Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 14. Friherre Carl Herman Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungen, som kände och värderade deras förtjenster, icke lemnade
nådigt bifall, utan förklarade dem sin nåd, med befallning att tills
vidare qvarblifva i deras tjenster. Kort tid derefter förnyade han sin
förra anhållan, och som konungen nu svårligen kunde vägra sitt bifall
dertill, så lemnades honom nådigt afsked, likväl med tillsägelse, under
det att konungen klappade honom på axeln, att blifva qvarstående i
armén och att emellertid vara försäkrad om Hans Maj:ts nådiga
hågkomst vid framdeles uppstående tillfälle. Han blef väl till följd
deraf den 20 juni 1742 kapten vid Upplands regemente; men som
han ändå fann sig missgynnad af lyckan, tog han icke långt derefter
slutligen afsked utur kronans tjenst. I slutet af sin lefnad hugnades
han med en årlig pension.
Sin tid tillbragte han efter sitt första afsked (1732) på landet
med skötseln af tvenne obetydliga egendomar, Bråfvelsberg och Rickeby,
hvilka voro de enda qvarlefvor efter det arf, som tillfallit honom efter
förmögna föräldrar, men hvilket under kriget och fångenskapen med
dess följder till stor del åtgått. Detta oaktadt kände han alltid inom
sig en tillfredsställelse, att det varit för konung Carl XII och för
fäderneslandet, som han vågat sitt lif, uppoffrat sin helsa och sin
ärfda egendom. Den undergifna vördnad och oföränderliga kärlek,
han jemte de öfriga fångna officerarne burit för konung Carl XII,
oaktadt de faror, mödor och olyckshändelser, som de under
konungens både segrar och olyckor måst utstå, göra monarken sjelf och
dem en odödlig heder. Blotta tanken på Carl XII’s person, dess segrar,
det bedröfliga fälttåget till Pultava samt konungens hastiga och
oförmodade död uppväckte oftast hos honom, äfven intill hans sista stunder,
den lifligaste rörelse samt åtföljdes ömsom af glädje-, sorg- och
saknadstårar, och han förklarade med full öfvertygelse, att om Carl XII
lefvat längre och vunnit en förmodad och önskad fred, så hade hans
och de fångna officerarnes öde fått ett annat utseende. Han kunde ej
förmås att kläda sig i annan drägt eller antaga annat mod än som
kung Carl sjelf och dess officerare brukade i fält; manschetter, hvilka
konungen aldrig kunde tåla, voro icke på hans händer ifrån den
stund han lemnade hofvet, tills han slutligen efter en 10 månaders
långsam sjukdom afgick med döden den 14 juli 1755 på Rickeby
gård.
Han var den siste, som varit konung Carl XII följaktig och
under dess stridbara anförande haft den äran att för konungen och
riket uppoffra ett oafbrutet nit och trohet in i döden.“
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
