Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’196
Då vi sedan bådo dem visa oss vägen till
Frankberget och derpå till klostret Mar-Saba,
så följde oss fyra stycken i stället för en, för att
sedan kunna få taga fyradubbelt betalt.
Någon kunde undra, huru vi ville taga dessa
män, som visat sig så fiendtliga emot oss, till
vägvisare; de hade ju lätt kunnat föra oss till
en plats, der de kunnat döda oss och taga våra
saker, utan att någon skulle hafva vetat hvart
vi tagit vägen. Men här hade vi intet val att
göra, vi måste taga den vägvisare som erbjöd sig.
Rätt eget var att se det sätt Ali begagnade,
då han skulle uppgöra med vår vägvisare, för
att inbilla honom att vi nu hade honom i våra
händer. Han bad Doctor Nickels taga fram
papper och penna för att skrifva hvad han sade
honom. Han kallade nu med tordönsstämma fram
den man, som erbjudit sig att visa oss vägen,
och röt åt honom att säga sitt namn och, när
ban sagt det, bad han Doctorn skrifva något på
sitt papper, så att Beduinen skulle tro, att han
upptecknade hela samtalet. Sedan frågade Ali i
samma hårda, befallande ton, huru stor familj
han hade och huru många får och getter han
egde. Under hela tiden satt Doctorn och skref,
betraktande Beduinen med stränga, forskande
blickar.
När nu Ali slutat sina frågor och Doctorn
stoppat sitt vigtiga papper i bröstfickan, trodde
sig vår vägvisare riktigt vara fast, och
föreställde sig att, om ban skulle göra något snedsprång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
